Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig alla skogens mindre varelser till deras nästen och
kom nötskrikorna att hålla ett skamlöst oväsen. Nu,
sedan det icke längre var någon omedelbar fara för
handen, inväntade Långläpp sin farfar, gamle
Märgben.
Så gick det till att Hängöra åter blev ungkarl. Den
natten sov jag hos honom i vår gamla håla, och så
började vårt forna kamratliv på nytt. Förlusten av
hustrun tycktes icke göra honom någon sorg.
Åtminstone visade han inga tecken därtill och icke heller
någon saknad. Men såret i hans ben tycktes plåga
honom, och det gick en hel vecka innan han åter fick
sin vanliga vighet.
Märgben var den ende åldrige medlemmen av vår
hord. Emellanåt, när jag tänker tillbaka på honom
och ser honom tydligt inför mig, finner jag en slående
likhet mellan honom och fadern till min fars
trädgårdsmästare. Trädgårdsmästarens far var mycket
gammal, mycket skrynklig och skrumpen, och när han
plirade med sina små skumma ögon och mumlade med
sin tandlösa mun, var han verkligen alldeles
märkvärdigt lik gamle Märgben. Den där likheten skrämde
mig då jag var barn. Jag sprang alltid så snart jag
fick se den gamle komma stapplande, stödd på sina
bägge käppar. Gamle Märgben hade till och med
ett tunt och strävt vitt skägg, som starkt påminde
om den andres polisonger.
Som sagt, Märgben var den ende åldringen inom
horden. Han var ett undantag. Vårt folk uppnådde
eljest aldrig någon hög ålder. Till och med
medelåldern var sällsynt. En våldsam död var det vanliga
slutet. De dogo så som min far hade dött, som Tras-
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
