Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tand hade dött, så som min syster och Hårlös hade
dött — plötsligt och genom våld i full besittning av
sina krafter, mitt under livets sus och brus. Naturlig
död? En våldsam död var just det naturliga sättet
att dö i dessa tider.
Ingen bland vårt folk dog av ålder. Jag vet ingen
enda som gjorde det. leke ens gamle Märgben dog
sotdöden, och under min generation var han den ende
som kunde lia haft utsikt att göra det. Dödsfallen
bland oss skedde nästan i regel utan vittnen.
Medlemmar av horden försvunno helt enkelt. De lämnade
kanske sina hålor på morgonen, och de kommo aldrig
tillbaka. De voro försvunna —• i rovdjurens
hungriga magar.
Eldfolkets fientliga överfall vid morotfältet var
begynnelsen till slutet, ehuru vi icke visste det. Med
tiden började deras jägare visa sig allt oftare. De
kommo två eller tre i sänder, smögo tyst genom
skogarna, och med sina flygande pilar voro de i stånd att
utplåna långa avstånd och skaffa byte från toppen av
det högsta träd utan att de själva behövde klättra
dit upp. Bågen och pilen kunde anses för en
kolossal utveckling av deras muskler, så att de bokstavligen
kunde nå och döda på hundra fots avstånd eller mer.
Detta gjorde dem mera skräckinjagande än själva
Sa-beltand. Mycket kloka voro de också. De hade
ett språk som satte dem i stånd att utbyta tankar, och
de förstodo sig också på samverkan.
Vi hade emellertid blivit mycket försiktiga, då vi
uppehöllo oss i skogen. Vi voro mera på vår vakt,
mera uppmärksamma, mera rädda. Träden voro ej
längre ett tillförlitligt skydd. Vi kunde icke längre
129
Före Adam, 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
