Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
Olyckorna hade slutligen hängt tiggarpåsen
öfver Hemmings skuldror, men den bars lätt,
icke för att brödbitarna skulle ha varit små,
utan tack vare tiggarens besynnerligt sorglösa
mod.
Hemming var till yrket vandringsman. Sattes
han till ett arbete, hölls han därvid en timme
eller kanske två; så kom oron och tog honom
bort. Hemming ville icke gräfva diken, icke
hugga gärdsel; han ville vandra mellan andra
och spela fiol för sig själf. I den konsten var
han jämt så skicklig, att han tyckte det var
ljufliga toner, som strömmade fram ur hans
skröpliga, gråslitna instrument, och hvad andra
tyckte lade ban ej märke till.
Hemming hade .utvalt åt sig ett par
älsklingsplatser, dit han ofta drog sig undan med
sitt strängaspel. Var vädret regnigt, kröp han
upp i den gamla kvarnen och spelade lustiga
låtar för att locka fram solen.
Ljusa sommarkvällar sågs han åter nere på
Bänkholmen vid foten af en hög gult grus, där
besynnerliga utländska växter stucko upp. Den
grushögen hade sin egen, sin sorgliga historia.
Det var skonerten »Elviras» sista barlast, som
hon lämnat efter sig på hemstranden, innan
den drog ut på sin sista resa. En stormby
stjälpte skutan vid Ölands södra udde, och där
drunknade fem man och befälhafvaren Gustaf
Friman, yngre broder till Anders, och Hemming
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
