Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
hade tio år sett upp till Gustaf som till en
öppenhjärtig och frikostig vän. Därför satt han
vid grushögen och spelade sånger om saknad.
Det gillade båtsman Broman, men drängen och
Blomberg och Ileiala tyckte att Hemming var
barnslig.
Fiolen, de kläder han bar, en psalmbok och
tiggarpåsen af oblekt lärft bildade Hemmings
egendom. Endast då han ibland kröp ihop under
sin på land kullstjälpta ekstock — af Väppling
noga taxerad till 80 penni — hvilade han under
eget tak, men i stället ägde han ett hem nästan
i hvarenda stuga. Spelmannen kom alltid
objuden och gick aldrig bortvisad. Han steg icke
i vägen för männen, och kvinnorna tyckte han
var så foglig och snäll; han spisade så litet
vid måltiderna.
Det gjorde ock de ömhjärtade ondt att se
hans bara smala hals, påminnande om en
ofjäd-rad fågelunges. Spelmannen var dock ej så
ynklig .hans kropp såg ut; han hade reda på sig.
Om Lena Råbäck frågade, huru det led med
Vendia Martinas mattväf, eller om Johanna i
nybygget sporde efter hvad svägerskan i
Storgården hade för händer, visst kunde Hemming
ge klokt och kort besked. Han gaf akt på det
människor gjorde, icke på det de sade; sålunda
sådde han aldrig ut käringtänder längs vägarna.
Till hans besynnerligheter hörde ock alt tala
väl om andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
