Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje perioden (Den senare medeltiden, omkr. 1250-1492)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om Balkasch sjön och berörde för öfrigt icke en
enda af de städer han besökt på bortresan. Efter
två månader och sex dagar kom han till Batu-khan,
med hvars skaror han vandrade omkring en hel månad,
innan han fick en vägvisare. Först i midten af oktober
kunde han resa vidare. Han gick nu utefter Kaspiska
hafvets norra och västra strand till Kaukasus,
öfver passet vid Derbent ned i Kuradalen, följde
därifrån Aras dal till Ararat, och såg i ett kloster
vid berget ett stycke ur Noahs ark, hvilket en ängel
burit ned från berget till en from munk. Slutligen kom
han öfver Erzerum,, Siwas, Kaisarie, Ikonium till en
liten hamnstad Kurch vid Medelhafvet. Därifrån for
han öfver Cypern, Antiochia och Tripolis tillbaka till
sitt kloster i Akko, hvarest han skref sin berättelse
till den franska konungen, som under tiden återvändt
till Europa.
Ehuru Rubruck gick genom samma trakter som Carpine,
har han dock mycket mera att omtala än denne. Han
icke blott upptecknar hvad han själf upplefvat,
utan ock hvad han kunde utforska af andra, och
han har en mycket större observationsförmåga. Af
de asiatiska flodernas lopp sluter han med rätta,
att landet i sydost är ett högland, en skarp motsats
till slättbygden i nordväst. Etnografien intresserar
honom mycket; i Europa känner han så nordliga
folk som volgabulgarerna och baschkirerna och i
Sibirien kirgiserna, som då bodde mellan Jenisei och
Angara. Han har hört talas om än nordligare folk, som
åkte med hundslädar, men dock känner han icke Norra
Ishafvet. Han talar om jugurernas (uigurernas) skrift,
som mongolerna antagit och som alla nestorianer
kände. De bo vid gränserna till ärkeprästen
Johannes rike. Längre i öster bodde tanguterna,
tebeterna o. a. folk bland annat mucfolket, som bor
i städer, och bland hvilket boskapen löper omkring
utan egare. Efter dem följer det stora Cataia, som
i öster sträcker sig till hafvet, och hvars invånare
han antager vara de gamles serer. Ute i hafvet öster
om Cataia förlägger han två öländer Caule (Korea)
och Mansu (Mandschuriet).
Från samma tid, som Carpine och Rubruck tillhöra, ega
vi äfven berättelser om andra resor till Storkhanens
hof och i sammanhang därmed en systematisk skildring
af Asien, den första från medeltiden. På östra delen
af Mindre Asiens sydkust låg det kristna konungariket
Lilla Armenien, illa ansatt af seldschukerna från
norr och af de i Egypten härskande ehubiderna från
söder. Dess konung HAYTON eller HETHUM I beslöt då
att trygga sin ställning genom att ansluta sig till
mongolerna och afsände därför sin broder SEMPAD eller
SINIBALD år 1246 till Storkhanen. Prinsen var borta
fyra år; och vi ega i behåll ett bref från honom,
adresseradt till konungen och drottningen af Cypern,
hvilket omnämner länderna Cathay, Kashgar och Tanchat,
norr om öfre Hoangho, men som har sitt största
intresse genom sina antydningar om kristendomens
vidsträckta utbredning i östern. Några år senare
1254 reste konung Hayton själf till Storkhanen,
tagande vägen öfver Kars, det egentliga Armenien och
Derbent till Volga, där han besökte Batu khan, samt
härifrån till Karakorum på en omväg, som gick mycket
nordligare än den Carpine och Rubruck följde. Från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
