Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa observationer till nämnda ändamål,
måste tabeller uträknas, som för någon viss ort
angåfvo tiderna för Jupitermånarnas omlopp och
förmörkelser. Med dessa tider kunde man då jämföra
tiden på ett annat ställe och häraf beräkna dettas
längd. Sådana tabeller utarbetade först GIOVANNI
CASSINI 1666 för Paris meridian, och med deras
hjälp var det som PICARD och LA HIRE bestämde de
viktigaste franska orters längd så noggrant, att
felen sällan öfverstego en bågminut. Därmed hade
man sålunda funnit ett säkert medel att med stor
noggrannhet afgöra frågan om en orts geografiska
längd. Emellertid kunde detta icke gagna sjöfarten,
enär Jupitermånarna och deras förmörkelser kräfva
för att upptäckas astronomiska tuber, hvilka icke
höra till sjömannens utrustning.
På hafvet voro iakttagelser af måndistanserna det
bästa sättet för att finna längden, men de kommo blott
småningom i allmännare bruk, icke förr än under senare
delen af 1700-talet[1]. Det var Hadleys sextant, som
underlättade dessa observationer och därigenom gjorde
dem mer användbara. Ty med detta instrument kunde man
mycket noggrannare än med jakobsstafven mäta månens
afstånd från solen eller från en fixstjärna. Därtill
kom, att tabeller nu funnos för ljusets refraktion,
så att man lätt kunde uträkningen aflägsna de fel,
som voro en följd häraf. Emellertid är månen den till
sin gång oregelbundnaste af alla himlakropparna,
hvilket beror på att hon är utsatt för inflytelser
från så många håll, och därför fordrades mycket
noggranna måntabeller för att göra mätningarna af
måndistanserna riktigt användbara. De äldre lämnade
härutinnan så mycket öfrigt att önska, att både
Frankrikes och Englands regeringar i början af 1700-talet
utsatte stora pris för den, som kunde angifva
ett sätt att på sjön mäta längden inom en felgräns af
en half grad. Tvenne tyska astronomer lyckades äfven
förbättra måntabellerna så väsentligt, att de kunde
fylla sin uppgift. Den ene var LEONHARD EULER hvilken
1746 utgaf sitt arbete, den andre TOBIAS MAYER,
som år 1753 framlade måntabeller, hvilkas högsta fel
var 75 bågsekunder. Åt hvardera af dem båda lämnade
därför det engelska parlamentet en belöning af 3,000
pund. Det var dessa och andra vetenskapliga arbeten,
jämte uppfinningen af sextanten, som gåfvo sjömännen
det så länge sökta medlet att bestämma längden på ett
tillfredsställande sätt. Emellertid voro de räkningar,
som måndistansobservationerna kräfde, så
invecklade[2],
att man äfven sökte efter andra utvägar att nå detta
mål. Härvid gingo sträfvandena ut på att konstruera
fullt pålitliga ur, hvilka utan att rubbas i sin gång
ständigt kunde visa sjömannen tiden på en viss till
sitt läge känd ort t. ex. Greenwich. En jämförelse
mellan denna tid, och den, som han genom observationer
fann på det ställe, där han för tillfället uppehöll
sig, skulle då vara tillräcklig att med en mycket
enkel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
