Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
mer än något annat frestade Joel att ofta styra ditåt.
Vräkte brottsjöarna så, att skummet stod i en
fräsande krans kring hällarna, var det hans största nöje
att segla till Granskär. Mellan två stenar fanns där en
smal ränna, som Granskärsborna själva endast sällan
begagnade, när de skulle ut ur eller in i viken. De
gjorde hellre en omväg för att vara säkra. Men Joel
hyste en annan åsikt och valde alltid rännan mellan
stenarna.
»Ska’ en hälsa på sin flicka, ä’ några minuter goda
att ha», menade han.
Låg havet på, så att det verkligen var fara å färde,
drogs han oemotståndligt till den farliga rännan. Det
föreföll då, som om han varit sammanvuxen med sin
båt och som om denna förstått alla hans önskningar.
Den dök mellan ett par vågor och bars i rätta
ögonblicket av den största bland dem förbi stenarna. Så
blev där åter en djup dal, och grundets vassa kanter
blottades en sekund liksom för att visa, vilken fara
seglaren undgått. Men då var Joel redan inne i
lugnvatten på andra sidan och flöt makligt bort till bryggan.
Det konststycket vågade ingen på hela ön mer än han
utföra, när det blåste pålandsvind. Men just då
sydosten stod rätt in i viken, hade Joel alltid ärende till
Granskär.
Anna, som sett seglet på avstånd, gick ned till
båtbryggan och hälsade sin beundrare välkommen. Joel
nickade där han satt i båten, och Anna log och
blottade sina vita tänder, men knappt något blev sagt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
