Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
»Va’ jag haft att säja ä’ nu sagt», tillkännagav han.
»Vidare ordande tjänar ingenting till. Kom, Anna, så
går vi ut på backen å språkar lite om, hur vi ska’ ställa
för oss.» Joel fattade Annas hand och drog henne
med sig.
»Den där fattiglappen», mumlade Ejderman
halvhögt.
Joel vände sig om på tröskeln och gav honom en
blick, som kom karlen att önska yttrandet osagt.
»Va’ en inte har, kan en få. Å det vore väl
besynnerligt, om inte en redlig vilja å ett par starka armar
skulle mäkta skaffa det lilla som fattas i den vägen.
Han själv, Ejderman, har ju visat, att en lots kan
komma till välmåga och rikedom. Va’ som varit
görligt för en, kan nog lyckas för en ann’ ock. — Nu går
vi ut å språkar om vårt, Anna!»
Joel gick, rak i ryggen. Han böjde aldrig annars
huvudet och gjorde det ej heller nu, men så slog han
också hjässan mot dörrposten ovan sig, så att det
skrällde i stugan.
Ejderman spetsade förgäves öronen för att få höra
ett jämmerrop eller en svordom. Joel Nord visade
inte genom min eller ord att han slagit sig. Då förstod
Ejderman riktigt, vad slags karl han hade framför sig,
och glansen i hans ögon slocknade. Gammal och trött
sjönk han ihop i sitt soffhörn, och med en lång,
missmodig och avundsam blick såg han efter de unga.
Ute på backen stannade Joel med Anna. Han visste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
