Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
att flickans föräldrar liksom rivalen betraktade honom
genom fönstren, men han hade aldrig smugit och listat
sig fram förut, och minst av allt ämnade han göra det
nu. Hand i hand stodo de unga en stund, Joel talade
och Anna nickade ja till hans ord. När de träffat sina
överenskommelser» kysste han henne och sade:
»Vänta bara du ... två, kanske tre år! Sen får vi
väl se, om inte Joel Nord har sitt på det torra.»
Anna grät en skvätt, eftersom det hörde till, gnodde
ögonen röda med förklädet och lovade. Sedan mottog
hon friarens kyss och lät honom giva sig en lång,
dröjande handtryckning.
Litet senare flög Joels båt ut ur viken. Eftersom
vinden låg åt andra sidan frestades han ej att taga
vägen genom rännan mellan stenarna, men han hade
också mycket att tänka på. Innan han rundade udden,
som skulle skymma bort honom från Granskär, ställde
han sig upprätt i aktern och viftade med mössan.
Anna hade gått ut på bryggan och viftade tillbaka.
Blåsten ven skarpt och vågorna gingo vita utanför
viken, men så länge han var synlig stod Joel upprätt.
Anna våndades av fruktan för ett sådant överdåd,
men var också stolt däröver. Det var inte många av
öns pojkar, som vågade stå i en så liten båt, när sjön
vräkte på det sättet. Slutligen försvann sista
skymten av seglet bakom udden och med en lång blick utåt
sjön vände Anna och gick dröjande mot stugan.
Därinne sutto de gamla mulna och tigande. Hon
låtsade ej se deras miner och gav sig till att syssla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
