Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279
Efter den dagen förflöt en lång tid, som Joel
tillbragte på ett sjukhus. Hans liv blev räddat, men kylan
fick han aldrig riktigt ur kroppen.
Till hösten reste han hem igen från östgötaskären,
där han flutit i land, och en dag mot september månads
slut landade han vid Djupnäs.
Den första han mötte var Österman.
»Min själ tror jag inte, det ä’ Nord.»
»Det ä’ så. Ja, prata inte lort nu, österman, jag
har varken drunknat eller blivit borta på annat vis.
Jag står här livs levande.»
Österman blinkade och sneglade på mannen framför
sig. Han hade genast känt igen Joel och tyckte likväl,
att det inte var han. Vad han först lagt märke till
var, att den andre förde vänstra benet rakt, liksom
att armen på samma sida hängde lam och livlös i en
underlig krok. Ansiktet var fårat och kring ögonen,
vilka alltjämt behöll sin skarpa blick, böjde sig en
blodröd och sårig rand. Österman fann det otäckt att
se en fordom grann karl så nedbruten och förstörd
linka fram stödd mot en påk.
»Titta du!» sade Joel sedan han en stund låtit den
andra beskåda sig. »Det ä’ inte mycket kvar av vad
som varit, men alltid duger väl det som finns till något.»
»Hm ... hm?»
»Jag frös ihjäl... men inte riktigt. Ett å ett halvt
dygn efter sen båten flöt till havs, tog den land å ...
ja, sen dess har jag mest hela tiden legat på ett
sjukhus. Det var inte stort kvar av livsgnistan, när några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
