Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
kunde minnas tillbaka, bade Anna varit lians bästa lek-
kamrat. Med henne hade han byggt hus och ladugårdar
invid stuguväggen, henne hade han följt, då hon i hagen
vaktade kreaturen, och då han nere vid stranden slöj-
dade båtar, så var det hon, som sydde seglen. Under
gemensamma lekar hade de vuxit upp, och när tiden
gick och de båda lekkamraterna ej längre voro barn,
slog det ömsesidiga tycket rot i deras hjertan. Men
när barndomen var försvunnen, var också glädjen borta
för Knut och torparns Anna, ty att den snåla mor på
Vassängen aldrig skulle tillåta Knuts förening med en
fattig flicka, det insågo båda mer än väl, och Annas för-
äldrar varnade ständigt sitt barn för att tänka på Knut.
Också undvek hon honom så mycket som möjligt, men
ibland kunde hon dock ej motstå - sin längtan att träffa
barndomsvännen, och de båda unga talade då om fram-
tiden, som syntes dem så mörk. Efter hvarje sådant
möte med Anna kände sig Knut allt bittrare stämd
mot modren, och ofta tänkte han på att öfvergifva ett
hem, som började synas honom förhatligt.
En sommardag, Knut var då på sitt tjugoandra
år, gick Knut i arbete ute på ängsmarken. Bland
slåtterkarlarne var der en, som hette Nils, hela sock-
nens rolighetsminister och den förnämste på ortens
glada gillen. Han kallades vanligen Rimmar-Nils, ty
han satte hop visor och sjöng dem för -hvar och en,
som ville höra på. Ingen i socknen gick fri från Nils’
spetsiga tunga, och ibland fick han också sota för sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
