Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Däggdjuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hunden, och det är förundransvärdt huru lätt kolossen låter
styra sig af sin svage förare.
Hunden har redan under en oändlig följd af generationer
tjenat menniskan, en tusenårig träldom och dressyr ha så
småningom modifierat hans fysiska och andliga egenskaper; men
elefanten, som vi trots hans oerhörda styrka dressera till lika
stor lydnad, är deremot alltid född af fri stam (ty han
fortplantar sig aldrig i fångenskapen) och var ofta redan långt
framskriden i ålder, när han måste utbyta skogens ljufva
oberoende mot träldomens bittra ok. Hvilka tjenster skulle han
icke göra oss och hvilken intelligensens utveckling kunde man
icke vänta af honom, om man blott kunde uppföda slägtet på
samma sätt som den enskilde?
På elefantens tacksamhet och hans trogna minne af
bevisade välgerningar föreligga talrika bevis. Uti Adjmeer i
Ostindien plägade en grönsaksmånglerska alltid gifva en elefant,
som jemte andra dagligen leddes till brunnen, en handfull
grönsaker, när han gick öfver torget. En gång råkade djuret i
raseri och bortjagade alla menniskor från saluplatsen. Äfven
månglerskan begaf sig på flykten, men lemnade i
förskräckelsen sitt barn sittande bredvid ståndet. Äfven under sitt raseri
igenkände dock elefanten den plats, der hans välgörarinna
plägade sitta, upplyftade sakta barnet i höjden med sin snabel,
satte det på bodens tak och fortsatte sitt lopp.
Uti Pondichery hade en soldat den vanan att alltid, när
han fick ut sin sold, gifva en elefant en viss qvantitet arrak.
En gång hade denne soldat berusat sig, och som han begick
utsväfningar, förföljde honom vakten för att häkta honom.
Under ruset tog han sin tillflykt till elefanten, lade sig under
honom och insomnade. Förgäfves sökte vakten att draga fram
honom ur hans asyl, ty elefanten försvarade honom med sin
snabel. När soldaten vaknade från sitt rus, blef han ytterst
förskräckt, när han befann sig under djuret, men detta smekte
honom med sin snabel och lät honom ostörd gå sin väg.
Om elefanten tacksamt påminner sig bevisade välgerningar,
har han äfven ett förträffligt minne för lidna oförrätter och
gyckel. En gång företog sig en herre att väl i början gifva en
förevisad elefant sötsaker, men sedan drifva gyckel med
honom. Elefanten tycktes helt filosofiskt fördraga detta, men
väntade blott på ett gynnsamt ögonblick att hämnas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
