Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - II. Stenröset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
kunde se ett grand, och man trevade sig omkring under
halvkvävda svordomar och trampade varandra på tårna. Men
sedan kapten Lars fört general Falkenberg något åt sidan bakom
ett utskjutande hörn, fick denne plötsligt se en ljusstrimma och
långt borta en öppning, varigenom kunde skönjas en glimt av
ängen. Den såg ut som en liten tavla, infattad i. svart ram.
Man befann sig tydligen i en underjordisk gång, som sträckte
sig från borgruinen under kullen till någon plats vid foten av
densamma.
Försiktigt gingo de fem svenskarna framåt, medan de läto
händerna stryka utefter väggarna, där fukt och mögel kylde
deras fingrar. Ju längre de kommo in i gången, dess ljusare
blev det. Flaxande läderlappar flögo förskräckta upp, en och
annan ödla kilade förbi deras fötter, och i alla vrår och
springor syntes stora svarta spindlar hängande i sina nät. Fästa i
väggarna sutto här och där tjocka järnringar, minnen efter
medeltida grymheter, då krigsfångar och uppstudsiga bönder,
tyngda av kedjor, här försmäktat i mörker och kval.
öppningen visade sig trång, delvis betäckt av hasselbuskar
och mossa, så att den knappast kunde upptäckas utifrån.
Därjämte hade stora stenar ramlat ned och lagt sig i vägen, vilket
ännu mer försvårade inträngandet.
Benranglet var den förste, som trädde ut i dagsljuset,
skuggande med handen för ögonen i följd av den skarpa höstdagern.
Han var så mager och smidig, hade en förmåga att kunna
vrida sin långa kropp i alla möjliga underliga ställningar, att
han med lätthet trängde igenom. Även Falkenberg själv,
Stjern-stråhle och Hjelm lyckades komma ut. Men värre blev det för
den lille kapten Lars. Hans runda figur utgjorde ett betänkligt
hinder. Försökte han rakt fram, fick han igenom huvudet, men
axlarna togo emot. Och där satt han fast, tittande på världen
som en kalv, som stuckit ut nosen genom en spjälbur. Och
försökte han från sidan, hindrade den tjocka magen mot ena
väggen och bakdelen mot den andra.
— Ur det här hålet kommer jag aldrig! tänkte kapten Lars
bedrövad. Aldrig mer får jag återse min vackra gård i Upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
