Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - III. Simson i filistéernas våld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
med en stånka i sin hand och en flicka på sitt knä. Huru
skulle han? Farväl, sol, skyar och nattliga stjärnor! Farväl,
stridens brak och vapnens klang mot harnesk! Farväl, min
goda pamp, min trogna stridshäst, som burit mig i så många
fejder! Farväl, du liv, som skänkt mig så många mödor och
svidande sår men också så många sorglösa fröjder!
Benranglet, herre till slottet »Månstrålar» och gården »Dröm», rider
mot döden. Stolt har du levat, glatt har du tömt det
skummande ölet och famnat den rodnande flickan. Aldrig har du
köpslagit, hycklat eller ljugit. I frejdligt mod har du gått din
bana rakt fram, med din väldiga pamp kluvit fiendens skallar
och på din gallerhuva mottagit deras hårda slag. Ofta har du
varit i nöd och klammerier. Sårad och blödande har du legat
på kalla marken under himmelens stjärnor. Fattig, med trasig
tröja och sprucken stövel har du måst tigga ditt bröd i
fiendeland. Men lika högt har du burit ditt huvud, lika djärvt har
ditt öga blickat och lika stolt har din mun lett. Som en
riddersman har du kämpat, och som en riddersman utan fruktan
och tadel vill du också sluta din bana. Farväl, du rika liv,
som brusat mig till mötes! Nu går Benranglet mot döden.
Trappa efter trappa visade sig. Allt djupare nedåt gick
vägen.
— Det kunde vara nog nu, tänkte Benranglet, när han
satte foten på det trehundra femtionde trappsteget. Han
räknade dem. Ty i händelse han skulle lyckas fly, ville han i
mörkret ha fullt reda på var han befann sig. Men tornet var
djupt, byggt som det var på sluttningen av den kulle, varpå
slottet höjde sig. Och ännu tre trappor passerades. Så nådde
man en gång, som var så fuktig att vattnet från vallgraven i
rännilar rann bland stenarna. Ett tiotal steg framåt, och man
kom till en dörr, vilkens murkna plankor sammanhöllos av
starka järnband. En av soldaterna tog fram en väldig nyckel,
stack den i det rostiga låset och vred om. En stank av rutten
halm slog emot dem.
— Här har du din sängkammare tills vidare, svensk!
skrattade soldaten som öppnade.
Benranglet svarade ej, men trädde in i hålan. I den fattiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
