Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - III. Simson i filistéernas våld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
dager, som svagt silade in genom en gallerglugg i taket, kunde
han urskilja ett litet fyrkantigt rum, där murbruket hängde i
flagor på väggarna och där vattnet sipprade in genom rämnor
i taket. Luften var så kvävande tung och unken, att man
knappast kunde andas, stanken, ödsligheten och mörkret så
förfärande, att Benranglet behövde allt sitt mod för att
undertrycka en suck, som ville tränga sig fram ur hans beklämda
bröst. Han var litet dyster, den gode ryttmästaren, det kan
icke förnekas. Men så var också denna eländiga, stinkande
grav någonting annat än att i solsken och klar luft med
pampen höjd och brinnande av stridslust gunga på hästryggen i
vild galopp mot ett fientligt led. Då kunde man slå ett slag
och reda sig ur den värsta fara. Men nu? Bunden, fängslad,
berövad sin värja och kvävd under högar av sten. Vad var att
göra? Se tiden an och hoppas på sin lycka.
— Tag bort banden! sade Benranglet och vände ryggen till
en av soldaterna.
— Ja, lös fjättrarna på den stackarn. Han kan ändå icke
rymma, yttrade den som öppnat.
Man lossade remmarna från Benranglets värkande armar,
kastade åt honom ett glåpord, reglade dörren omsorgsfullt och
begav sig bort.
Benranglet var begraven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
