Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - VI. Vatten! Vatten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240’
Och kapten Lars sliter håret av sig och gråter.
... Och förresten. Om det också varit marodörer eller
kroater! De skulle pinat mig en timma, två timmar, kanske tre.
Men nu får jag ligga här och pinas länge, länge, utan vin,
utan mat, utan något skydd mot denna förfärliga, brännande
sol... Ack, mina älskade barn, om ni visste vad er far lider!
Och du, min kära hustru, som alltid varit så öm och god mot
mig! Farväl, min älskade vän! Farväl, mina snälla barn, du
min Anna-Lisa, min vackra, ståtliga flicka, och du lustige
lille-Lars. Mitt hjärta krymper samman, då jag tänker på er ...
Och vad smärtorna äro förfärliga!
Hela eftermiddagen låg kapten Lars liksom i dvala,
suckande, stönande. Men då solen gått ned och det blev kyligare i
luften somnade han in.
Och det blir åter morgon. Från skylös himmel bränner det
strålande klotet. Vinden är densamma. Liklukten slår honom
i ansiktet och plågar honom, så att han skulle fått
uppkastningar om han haft någonting att kasta upp.
Och pinan börjar åter.
Han fick tag i tennflaskan som låg bredvid honom och
drack girigt ur de sista dropparna. Så kravlade han sig under
förfärliga smärtor något åt sidan för att söka komma från
den olidliga stanken. Och efter ett par timmars strängt arbete
lyckades han nå en buske som gav litet skugga och där han var
någorlunda fri från liklukten. Och där låg han.
Han höll just på att somna in, då han tyckte sig höra ett
prassel i buskarna. Han lyfte på huvudet och lyssnade...
Åter hördes prasslet. Och ur snåren såg han en lång, mager
soldat släpa sig fram. Ansiktet var blekt som vitaste lärft,
ögonen ytterligt matta. Mannen hostade oupphörligt och höll sig
för bröstet.
— Benrangel! ropade kapten Lars med svag stämma.
Det var verkligen Benranglet eller rättare en skugga av
Benranglet som kom vacklande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
