Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - VI. Vatten! Vatten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241’
— Benrangel! ropade kapten Lars så högt han förmådde.
Och det var icke mycket.
Men nu hörde Benranglet.
— Vem ropar? frågade han och styrde stegen åt det håll,
där han hörde ljudet.
— Nej, vad nu! Vid min eländiga, skrangliga skugga till
kropp tror jag icke att det är du, kapten Lars. Det var själva
Belsebub vad du ser medtagen ut! yttrade Benranglet med en
svag nyans av den forna klämmen, då han fick syn på sin vän.
— Jag är så också, svarade kapten Lars matt.
— Håller du ihop ännu?
— Mycket litet. Det är snart slut med mig.
— Ja, vet du, jag kan säga detsamma om mig själv. Jag
har visst kämpat min sista strid. Nu förmår jag icke längre.
Så må vi dö tillsammans! Sannerligen tror jag inte, att jag
svimmar som en liten flicka! yttrade Benranglet och sjönk
avdånad ned bredvid kapten Lars.
Men efter en stund vaknade han åter.
— Hur kommer det sig att du är här? viskade kapten Lars
med flämtande bröst.
— Jag ville söka uppnå byn Göbschelwitz, som du vet
ligger ett stycke härifrån. Men jag tror aldrig att jag orkar dit.
Åtminstone ej förrän jag fått vila mig och ätit litet. Har du
något vin, kapten?
Kapten Lars visade honom den tomma tennflaskan.
— Jag tog den här ifrån kroaten därborta, drack ur en
del, spillde i fumlighet ut resten. Nu bränner min gom som
eld... Men du talade om att äta. Har du något sådant?
— Jag! Inte ett dugg. På morgonen innan jag släpade mig
hit, fann jag några bär, det var allt.
— Ändå något! suckade kaptenen.
Och de båda vännerna sjönko maktlösa ned sida vid sida
och stirrade upp mot den blå himmelen med dödströtta ögon.
Så lågo de en stund.
— Det är vackert det här, mumlade Benranglet, i det han
lät sina blickar glida kring trädens kronor, där höstens röda
16 — Gula Brigadens hjältar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
