Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - IV. Giv honom två tusen dukater till!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326’
Denne mottog standaren och synade dem. Han var
synbarligen mycket belåten både med föran och fanorna.
— General Isolani! Jag är synnerligen nöjd med er. Ni har
gjort mig en stor tjänst och höljt er själv med ära. Jag skall
veta att belöna er. Vid middagen, till vilken jag nu inbjuder
er, skall min sekreterare ha nöjet att till er överlämna en
summa av två tusen dukater i guld. Dessutom skänker jag eder en
av mina vackraste spanska hingstar, fullt utrustad med sadel
och remtyg.
Isolani bugade sig. En mörk rodnad hade stigit upp på hans
olivfärgade kinder och han blickade stolt och förtjust omkring
sig. Många av hans kamrater bland generalerna och
överstarna beto sig av pur avundsjuka i läppen. De hade på sina
strövtåg icke varit så lyckliga som Isolani utan i stället ofta
fått stryk av svenskarne och måst återvända till lägret utan
foror men med blodiga pannor, utsatta för kamraternas
speglosor. De hade sannerligen icke blivit belönade men i stället
fått kännas vid hertigens missnöje.
Bland officerarna i Wallensteins följe var en ståtlig man
med stort, runt ansikte, tjock näsa, ett väldigt, småkrusigt hår,
som likt en gloria omgav hans huvud. Han lutade sig mot den
närmaste officeren och viskade:
— Jo, nu tycker Isolani att han har det bra. Se, så han
kråmar sig. Han menar väl att han redan har de två tusen
dukaterna i sin ficka. Men vänta bara till efter middagen, så
skall jag spela ifrån honom var enda slant.
— Tänker du det, Piccolomini. Akta dig bara, att det icke
blir du som blir renskrapad.
— Bah! Jag brukar ha tur i spel. Och förresten är jag
tillräckligt rik för att kunna våga litet. Men nog skulle det
glädja mig in i själen att se Isolanis min, då han finner att hans
dukater vandrat över i mina fickor, skrattade Piccolomini.
Till middagen på slottet Burgstall hade Wallenstein inbjudit
utom Isolani ett antal av sina ryktbaraste generaler och över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
