Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - IV. Giv honom två tusen dukater till!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327’
star. Där syntes italienarne Piccolomini och Montecucculi, där
satt Altringer, kurfurstens anförare för bayerska hären, där
funnos Tiefenbach, den grymme Götz, m. fi. nästan alla
bekanta från Breitenfeld och andra strider med svenskarna.
Middagen blev glad. Väldiga stekar förtärdes och gång på
gång fylldes pokalerna.
Isolanis fylliga kinder skeno av lycka och rus. Alla
krigsöverstarnas och generalernas ansikten voro mer eller mindre
upphettade. Somliga drucko i förargelsen över sin egen otur
och Isolanis tur, andra för att vinet var gott och middagen
trevlig, men alla drucko. Endast Wallenstein satt sin vana
trogen och läppjade blott på glaset samt förtärde föga av maten.
Men ett ljust leende lyste denna gång ovanligt nog upp hans
annars så dystra drag.
Efter middagen drog sig Wallenstein tillbaka till sina
privata rum. Men gästerna sutto kvar kring bordet och tömde den
ena bägaren efter den andra. Mustiga skämt och visor
omväxlade med skålarna. Hela salen genljöd av ett fruktansvärt
larm och skrål.
Isolani var fylld av stolthet och glädje. Hans hjärna
började omtöcknas av det myckna drickandet och han skröt och
domderade. Nu var det icke längre en trupp på femhundra
svenskar, som han anfallit och nedgjort. Diavolo! De voro
tusen, två tusen ... tre, fem, tio gånger så många som hans
egna soldater. Men vem kunde motstå hans kroater. De voro
oemotståndliga. Som stormvinden rusade de fram till anfall,
allt motstånd kastade de överända och spridde död och
förfäran i fiendens led. Väldigare ryttare funnos icke under
solen. Leve kroaterna och deras tappre general! skrek Isolani,
pösande av övermod... Hysch!... Nej, hör på’n, den
skrän-focken och storskrytåren! ... Man vrålade, stampade, skrek,
hurrade, visslade, hyssade, värjorna stöttes i golvet, sporrarna
klirrade, glas och buteljer krossades. Det var ett larm och ett
dån så att örhinnor, som icke voro härdade av kanondundret,
kunnat sprängas. Och under hela tiden flödade vinet, och de
bålde krigshövdingarne blevo allt rusigare.
— Fram med tärningarna!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
