Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - V. Fången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
355’
I öster syntes redan den första ljusningen av gryningen.
Benranglet var orolig. Egentligen skulle man varit på väg för en
god stund sedan och han var vred på kapten Lars och andra
officerare och soldater, vilka icke fort nog lystrat till
trummorna utan dröjt för att plundra eller rädda. Med säkerhet
kunde man vänta att, innan Nürnberg uppnåddes, träffa på
en överlägsen fientlig styrka och kunna av denna bliva berövad
frukterna av den nattliga expeditionen.
Äntligen hade tåget kommit i gång. Kreatursdrifterna och
de tagna hästarna placerades i mitten, och skvadronerna
rusade i väg så hastigt som möjligt. Men i mörkret uppstodo
sammanstötningar och villervalla. Många råmande kreatur bröto
sig ut genom leden eller sprungo i vägen för ryttarna och
vållade stockningar och hinder. Avdelningarna måste
kommenderas halt för att på nytt ordnas.
— Nej, det här går för långsamt. Vi hinna aldrig fram
förrän det blir ljusan dag. Jag måste skicka ett bud till
kungen, tänkte Benranglet, där han som vanligt red i spetsen för
sina män.
Och han- gav unga Stjernstråhle i uppdrag att det fortaste
han kunde rida till lägret och underrätta kungen om att
regementet med en betydlig proviantfora var på väg, men att han
väntade att innan framkomsten bliva överfallen av en större
fientlig styrka.
Stjernstråhle klämde sporrarna i hästen och rusade i väg.
Inom ett ögonblick var han försvunnen.
Nu kände sig Benranglet lugnare och gav sig mera tid att
ordna det hela, så att intet av de i dessa tider så dyrbara
djuren eller sädesvagnarna skulle gå förlorade.
Skogen genljöd av hästhovarnas dån, kreaturens råmande
och vapnens rassel.
— Nog hörs det på en halv mils avstånd, att vi äro på väg
och det vore underligt om icke fienden skulle hitta reda på oss,
fastän vi slagit in på en omväg, vände han sig till kapten Lars
och Hjelm, vilka bägge redo vid hans sida.
Kapten Lars svarade ej. Han var ännu arg över att han ej
fått rädda så mycket av den rara säden som möjligt, och han
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
