Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - V. Fången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356’
tyckte att hela hemfärden var en otrevlig brådska och att den
mest liknade en flykt.
Benranglet märkte sin väns dåliga lynne och log, men lät
honom vara i fred.
Men Hjelm och ett par andra officerare gav han order att
med några ryttare i olika grupper rida förut som patruller
och utspionera om fienden var i antågande.
Hjelm och de andra begåvo sig i väg. Han hade snart
passerat genom den mörka skogen och kommit ut på den
milsvida slätten. Han spejade mot norr, där Burgstalls skogsplatå
svagt kunde skönjas. Men hur han än ansträngde sina ögon,
kunde han ingenting upptäcka. Men han tyckte sig höra ett
svagt, besynnerligt buller i fjärran.
Han steg av hästen och lade örat till marken. Nu hördes
det underliga bullret tydligare. Och efter en stund kunde han
tydligt urskilja dånet av hästhovar.
Han kastade sig åter upp på hästen, men dröjde ännu några
ögonblick. Och snart kunde han också långt borta i nordväst
skönja mörka massor, som rörde sig mot honom.
Intet tvivel mer. En övermäktig fiende var i antågande. Och
han kastade hästen rakt om och ilade tillbaka till svenskarne.
— Måtte bara Stjernstråhle lyckligt ha kommit fram till
kungen, annars vete faderullan hur det går med proviantforan,
tänkte han medan han galopperade genom skogen.
Då Benranglet hörde att en överlägsen fiende kom emot
dem, var han genast på det klara med vad som borde göras.
Han lät regementet öka hastigheten för att hinna uppnå
skogsbrynet. Där doldes skvadronerna på båda sidor om vägen.
Djuren bundos en bit därifrån och ryttarna fingo order att
icke störta fram förr än en del av den fientliga truppen hade
kommit in i skogen.
— Nå, ser du att vi ändå voro för sent ute? yttrade
Benranglet till kapten Lars.
— Än sen. Vi få slåss så mycket bättre, brummade denne.
Gryningen hade stigit, det var nästan ljust och de av
svenskarne, som lågo långt fram i skogsbrynet, kunde nu tydligt
urskilja den anstormande fienden mellan trädens grenar. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
