Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Pernilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning av nationens levande kraft, som därigenom skulle
inträda, nästan lika svår som om Frisken ginge bort.
»Det är hon som rår.» Bertel står under toffeln,
toffeln, toffeln. Tänk, Pernilla, om du får höra de
där orden klappra på och gå^bygden runt, och tänk
om de eka tillbaka, så att Kistena hör det, när hon
står på sin backe. Vilken rodnad skall ej stiga upp
i hennes hår, och vilken ny rodnadsbölja, när hon ser
Bertels rygg nedanför vid trädgårdsgaveln och hon
undrar om han hörde det.. .
Visst rår hon. Storemor ljuger aldrig. Det är
så verkligt som vrångan på en matta. Men lägg
rättan uppåt, Storemor, så skall du få se på färger
och harmoniska mönster, en röd färg som blossar
varm och livlig, så att ögat måste följa den i alla
kanter, en blå färg som ligger lugn och stark och
låter den röda dansa, och varhelst du ser på den blå,
kommer den röda och ställer sig bredvid och frågar:
passar jag här, passar jag här? Och när du sett på
den ena, måste du se på den andra och om igen,
bara som det passar.
Men Storemor hade troligen aldrig sett Bertel,
när han var vid fullt liv. När han vältrat upp en bra
sten på sin grundmur, eller till exempel den gången
det var eldsvåda hos naboen och Bertel bar ut den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
