Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tydelse än någon af dem han förut genomlefvat. Det är
nämligen först då, som förlåten remnar, och tillåter honom att
blicka in i förgängelsens djup, under det han sjelf i hela sin
varelse måste känna och erfara dess förfärliga magt. Det är
åter genom denna både djupa och omfattande insigt i
förgängelsens verklighet, som alla den sjelfviskt uppfattade
timliga varelsens många förvillelser försvinna, och hos den
der-igenom befriade anden, den öfver verlden segrande starka tron
på det eviga utvecklar sig till en både tanke och känsla
verkligt bestämmande magt. De stora ideerna af försyn och af
den ifrån dess nyskapande kraft utgående förvandling af vårt
slägte, som förtjenar’ namn af mensklighet, blifva herrskande
inom föreställningen och under den milda, men mägtiga
inflytelsen af dem uppkommer en ny ungdom i den gamles bröst.
Tankar, som under hans förflutna åldrar, lefvat i hans inre
halfut veck tade eller blott såsom aningar, uppstå nu i högre
nästan fulländad klarhet, och i den snart nedgående
aftonsolens strålar slå nya förhoppningar ut i knopp, aningsfullt
vändande sig emot den mensklighetens morgondag, som skall
efterträda den nu så dystert hotande vinternatten. Befriad
ifrån många af individualitetens inskränkande krafter och äfveii
ifrån flera af d& silkesband, hvarmed umgängeslifvets behag
fängsla menniskans hjerta vid verlden, kan den gamle, hvad
han förr vanligen icke förmådde, med hela sin kärlek vända sig
emot mensklighetens högre gemensamma lif, sluta sig derintill
och införlifva sig dermed. Men frestaren följer menniskan
genom lifvet och öfvergifver henne icke förrän den verkliga
aftontimman slår. Den frestelse, som för den föryngrade
gubben är den starkaste, är den till menniskoförakt. Att han
måste skilja sig ifrån verlden är nästan nödvändigt, ty om
hans nya utveckling är verklig, finnes det icke mycket hos
den förra, som ej förorsakar honom vämjelse eller sorg; och
derföre är han naturligem eremit. Men i denna afskiljda och
ifrån verldens förhållanden befriade ställning, växer hans
kärlek till menskligheten ut till en större öfvermagt inom hans
själ än förr, och då det verkligt menskliga i renare gestalt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
