Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och allvarlig som en af granarna i den mörka skogen,
afvaktande resultatet af sitt skott. Men indianen utstötte ett
skallande rop, sprang ut ur småskogen, svängde sin tomahawk och
rusade öfver den öppna platsen fram mot sin fiende.
Fortfarande stod Hjortdödaren orörlig, under det han stödde ena
handen mot bössan, med jägarens vanliga instinkt grep han dock
efter kruthorn och laddstake. Då vilden var omkring fyrtio steg
nära sin fiende kastade han den farliga tomahawken mot
honom, men med en så osäker beräkning och så ringa styrka, att
den unge mannen fångade den i luften, då den for förbi honom.
I samma ögonblick föll indianen baklänges omkull på marken.
— Det förmodade jag, utbrast Hjortdödaren, i det han lagade
sig till att stöta ned en ny kula i bösspipan. Så långt var det
således nödvändigt att det skulle komma. En man siktar och
skjuter väl, då hans eget lif hotas, och därför var jag viss om hvad
resultatet skulle bli. Jag var blott omkring en hundradedels
sekund snabbare än han, annars hade det kanske varit hans
öde att skjuta mig. Den stackarens kula har snuddat vid min
sida, utan att dock tillfoga mig någon skada. Man må säga
hvad man vill, så kan ett rödskinn aldrig begagna kulor och krut
lika bra som en hvit; det hör icke till hans natur. Själfve
Chingachgook är icke så träffsäker, när han skall använda ett
eldvapen, fastän han annars är en mycket stor höfding.
Under denna monolog hade han åter laddat sitt gevär.
Han kastade tomahawken i sin kanot och gick därefter bort
till den fallne, stödde sig mot sin bössa och betraktade denne
med en vemodig blick. Det var första gången, han sett en
människa falla i strid, och det var den första mänskliga varelse
mot hvilken han som fiende lyftat sin hand. Nya, ännu aldrig
af honom erfarna känslor stormade in på honom, och ånger och
deltagande grumlade hans segerfröjd.
Indianen hade erhållit Hjortdödarens skott i underlifvet,
men lefde ännu. Han låg fortfarande stilla i den ställning han
föll, men hans ögon följde uppmärksamt en hvar af segrarens
rörelser. Förmodligen väntade han det dödande slag, hvilket
borde föregå mistandet af hans skalp, eller måhända han fruktade
att denna förskräckliga operation skulle föregå hans död.
Hjortdödaren gissade hans tankar och det var med en viss sorgblandad
tillfredställelse, han i detta hänseende kunde lugna den
stackars hjälplöse vilden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
