Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skallande rop och var ögonblicket därpå försvunnen under vattnet.
Då han återigen uppdök, befann han sig flera famnar från
kanoten, men kastade likväl ännu en blick tillbaka på Hjortdödaren,
en blick, som tydligt talade om ångest och förskräckelse.
Hjortdödaren visade dock intet tecken till någon fientlig afsikt.
Han band de tre kanoterna tillsamman och rodde så längre ut
på sjön. Innan indianen nått land och hunnit skaka vattnet
af sig, befann sig Hjortdödaren långt utanför skotthåll, med
kraftiga årtag styrande kurs mot kastellet.
— Godt, godt! mumlade Hjortdödaren, efter gammal vana
för sig själf; det skulle ha varit en evinnerlig skam, om jag, utan
att vara tvingad därtill, hade dödat den stackars människan.
Lifvet är skönt, och för skalper hvarken ger eller tar jag
någonting. Vilden var visserligen en mingo, och jag tviflar icke på,
att han var en stor usling och landstrykare, men det oaktadt,
fanns ingen anledning till att jag skulle frångå min natur eller
förgäta min färg. Låt honom löpa! Skulle vi träffa hvarandra
ännu en gång med bössan i handen, öga mot öga, så kanske det
visar sig hvem som har det största modet och den säkraste
handen — Falköga! Det är inte något oäfvet namn för en krigare,
och det låter mera klangfullt och manligare än Hjortdödaren.
Det skulle icke vara en så dålig benämning att börja med, då
namnet vore ärligt och redligt förtjänt. Om jag blott vågade
omtala hvad som i dag händt mig för Chingachgook! Men en
hvit man bör aldrig skryta. Nå ja, först och sist hvilar dock
allt i Försynens hand, och jag är viss om att jag erhåller hvad
jag gjort mig förtjänt af.
Sedan Hjortdödaren i detta lilla tal röjt sin mänskliga
svaghet, fortsatte han i tysthet sin rodd, så fort de tre båtarna
tilläto honom det.
Solen strålade nu varmt och klart och spred ett glänsande
skimmer öfver den blanka vattenytan. Hela ängden var så
skön, och ingen som var obekant med skogarnas historia, skulle
hafva anat att de så nyligen varit vittnen till ett så vildt och
barbariskt uppträde som nu varit fallet.
Då Hjortdödaren närmade sig kastellet, intogs han dock
af så allvarliga tankar, att han icke längre märkte den
naturskönhet, han så nyligen beundrat. Judith och Hetty stodo på
bryggan och väntade med ängslan och oro hans ankomst. Han
lade till, förtöjde sina kanoter invid »Arken» och steg så upp
till de båda systrarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
