Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han kommit i land, påskyndade så sin gång, böjde buskarne till
sidan och trädde ut på stranden. Kanoten var försvunnen,
och intet spår af densamma var att upptäcka. Den måste ha
blifvit förd till ett för honom okändt och otillgängligt ställe.
Nu kunde Hjortdödaren, bättre än förut, öfverskåda sin
verkliga ställning.
Han var sålunda en omsorgsfullt väl bevakad fånge på denna
landtunga, och nu erbjöd sig för honom intet annat medel till
flykt än hans skicklighet i simkonsten. Han tänkte nog på denna
sista utväg, men vissheten om, att indianerna skulle sända
kanoten efter honom för att återhämta honom, afskräckte
honom från hvarje försök att begagna sig däraf.
— Nå, må Guds vilja ske! mumlade han, i det han bekymrad
lämnade stranden och återvände in i skogen. Guds vilja må
ske såsom i himlen, så ock på jorden! Jag hade icke trott, att
mina dagars slut var så nära, men i grund och botten kan det ju
vara likgiltigt. Sedan några somrar och vintrar förflutit, skulle
det ändock efter naturens ordning ha varit slut med mig. Men,
när man är ung och stark, tänker man ju sällan på döden förrän
den grinar en alldeles i ansiktet och förkunnar, att timmen nu
är kommen.
Under denna monolog inträdde åter Hjortdödaren på den
plats där lägret befunnit sig. Med förvåning såg han Hetty
stå här ensam och allena. Hon hade, som det tycktes, endast
väntat, att han skulle återvända. Under ena armen höll hon
bibeln, och i hennes blida anlete låg ett uttryck af sorg och
bekymmer. Hjortdödaren gick fram emot henne och sade:
— Stackars Hetty! Det har varit oroligt under den
senaste tiden, och jag hade nästan glömt bort dig. Vet du hvad
som har blifvit af Chingachgook och Wah-ta-Wah?
— Hjortdödare! Hvarför har du dödat huronen?
frågade Hetty med af rörelse darrande stämma. Känner du icke
det Guds bud som bjuder: »du skall icke dräpa?»
— Jo, min goda Hetty, det känner jag, men i krig är mycket
tillåtet som i fredstid skulle anses för en stor synd. Pantern
orsakade själf sin död, då han kastade tomahawken mot en
oförberedd och obeväpnad fånge. Var du närvarande, då det skedde,
Hetty!
— Ja, Hjortdödare, jag såg hur du återgäldade det slag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
