- Project Runeberg -  Under sönderskjutna fanor. Romantiserade skildringar från Finlands sista strid /
409

(1908) [MARC] Author: Nils Hydén With: Einar Torsslow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ten Dunder med en röst, som han förgäfves sökte göra
grof.

— Sällan! sade kapten Dunder och såg med ett
försmädligt leende ynglingen rakt i ögonen.

Denne ryckte till. Det var då en för konstig
kosackofficer!

Vid första skottet svänger han sin hvita näsduk på
värjspetsen och ger sig. Men när man sedan affordrar
honom hans vapen, svarar han på bruten svenska:
Sällan! Och hånler till på köpet.

För öfrigt hade han ett märkvärdigt blondt
utseende för att vara kosack. Håret var ju ljusbrunt och
ögonen blå. Han såg rent af ut som en svensk.

Den lille underlöjtnanten visste icke riktigt, hur han
skulle fatta situationen. Detta gjorde naturligtvis, att
han antog en ännu barskare och stramare hållning, och
detta återigen, att han tedde sig än löjligare.

— Nå, vill ni lämna ifrån er era vapen? upprepade
underlöjtnanten.

Den märkvärdige kosackofficeren teg, men leendet
kring hans läppar hlef ännu mera muntert och
uppsluppet. Löjtnanten tyckte det var fräckt. Det var den
oförskämdaste ryss han träffat på. Dref denne med
honom eller förstod han icke den fara, för hvilken han
utsatte sig genom sitt dumma beteende?

En vredenes rodnad färgade den lille
underlöjtnantens finhyllta kinder och som en liten taxvalp bjäbbar
mot en ulmerdogg röt han till kapten Dunder:

— Ja, i så fall låter jag skjuta er och det på stund.

Då upplät kosackofficeren sin mun och sade —
fortfarande på mycket rådbråkad svenska — sätligt och
likgiltigt:

— Det låter ni hli!

— Huru!...

Den lille underlöjtnanten hoppade till i sadeln.
Hvad var det han hörde? »Det låter ni bli!» Helt lugnt,
föraktfullt framsagdt. På detta nonchalanta sätt vågade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:26:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hlfanor/0409.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free