Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - Vrchlickýs lyrisk-episka originaldiktsamlingar I—LXVI - XX. Huru molnen drogo. 1885
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B. Hvardagliga motiv (1880—84), vissna blad i en
glömd bok, plötsligt npplifvande gamla minnen.
4. Skuggor i själen (1874—84), uttryck for
Ögonblickets tvifvel och forstämning.
“Jag tacksam Ur för allt. Dock Ur min tacksamhet
blott skummet af ett vin, som bittra drUggén gömde,
blott två par lUppars kyss, som stundens sUllhet drömde,
men hvilka ödet från hvarandra slet.“
Och i dikten “Omnes vulnerant, ultima necat“
heter det:
“Som ormar hvilsa tickande minuter:
I morgon senast, kanske re’n i dag.
I sina armar grafven alla sluter.
Hur liten Ur din strUfvans dikt, hur svag!“
5. FörspiUda steg (1883—84), samlingens djupaste
grupp, fullföljer tankegången i diktsamlingens prolog (“Kör
ur en antik tragedi“) om lifvet, som förrinner likt en
flod:
“Men Undå med tacksam håg
anamma vi lifvet, hvars våg
förrinner i okUnd sand.
Ty knoppar bar Undå dess strand,
och om de ock blommade föga,
fanns glans uti ungdomens öga
ifrån det höga.“
Särskildt betonas diktarens höga kall. Fint är poemet
“Stigma“ *) om det ljufva i skaldens alstringskraft, trots
arbetets otacksamhet. “Likasom man — heter det i
slutstrofen — af gammal vana gör korstecknet vid en
skiljevägs murkna kors, äfven om gudabilden är borta, så står
det ock skrifvet på hvarje skalds panna: Här gick vägen
till lyckan!“ — Den sista dikten i samlingen antyder, att
de nya skalder, som komma i bättre tider, ändå skola
*; öfversatt på tyska både af Albert och Adler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
