Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - Vrchlickýs lyrisk-episka originaldiktsamlingar I—LXVI - XXIII. Bondeballader. 1886
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I den glest bevuxna lunden
bönderna man tog
och med flocken, stängd och bunden,
där sitt läger slog.
På en jättegran i dalen såg fundersamt generalen,
brummade och log:
"Präktigt träd, det där! Jag menar,
att det synas kan
på långt håll. I granens grenar
hängen upp hvar man!
bönderna ska känna fruktan inför denna syn och tuktan.
Gripen värket an!"
Fem och tjugu bönder hängdes,
en på hvarje gren.
Fem och tjugu kroppar svängdes
hemskt, när vinden hven.
Klagande det kved i barken, och med grenarna mot marken
böjdes döda ben.
Generaln sin piska stoppar
gladt i stöfveln ned;
“Utmärkt plats för dessa kroppar!
Uti allsköns fred
strålar granen högt på hällen, som i själfva julekvällen,
klädd på öflig sed.“
Men ur mörkret hörs en stämma:
"Tänden granens ljus!" —
Svafvellukt och blixtar skrämma.
Rökig lågas brus
blandar sig med åskans skräll ar och med grenars brak mot hällar
mellan sot och grus.
In i lägret lågor spredo
sig, och om hvarann
alla flydde, skreko, kvedo.
Men förträffligt brann
granen med sin julehyIlning, uti flammornas förgyllning
skimrande så grann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
