Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Andra kapitlet. Faust-tanken - 2. Lifvet och döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Döda och lefvande (XXXVII).
Hvar mänska har i lifvet två slags döda:
ett öfver jord ocli ett i jordens sköt.
De lik, som människan i hjärtat slöt,
ha mindre lif än de, som maskar göda.
Så sällsamt mänskolifvets vågor flöda,
att hjärtats lik för evigt döden ljöt.
Men det, som grafvens sten i spillror bröt,
välsignar dig ännu med rosor röda.
O graf, som torfvans höga gräs betäcker!
Mer lätt du är än hjärtats döda vrå.
Den efterlefvande dig famnen sträcker.
Och tron kan här sin sällhetsbrygga slå,
då ängeln Kärlek mullens gäster väcker.
Men hjärtats döda — aldrig upp de stå.
Från denna tro slås också lätt en sällhetsbrygga till
den stora evighetstanken. I “Det öppna fönstret“
(XXXIX) säger skalden, att “döden blott är ett öppet
fönster till det rätta lifvet, den ändlösa dagen“, och i
sonetten “På landet en söndagseftermiddag“ (XXXVII)
talar han om, huru det på kyrkogårdens port glänste i
matt guld af den bekanta versen: “Jag är vägen till
lifvet.“ Och sitt vackraste uttryck har denna evighetstanke
fått i de härliga terzinerna “Petrarcas sista triumf“
(XXV). Petrarca och Laura känna sig lyftade allt högre
och högre, upp mot Gud, och hon utbrister:
"Ja, hvad jag drömt och anat, här jag hinner.
Här välla lifvets evigt friska flöden,
och hela etern uti guldglans brinner.“ —
“Ar Han, som råder öfver mänskors öden,
allena här?" — “Nej, vid Hans fötter finner
du den i stjärnors töcken höljde Döden.“ —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
