Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Andra kapitlet. Faust-tanken - 2. Lifvet och döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“— Hvad? Döden? Dina dunkla ord mig skrämma.“ —
“Ja, döden är det. Lif och död, som båda
naturens lopp för mänskorna bestämma,
vid världens vagga ock gemensamt råda" . . .
Därpå visade sig en hög, hvit skepnad, som vinkade
med en palm. Petrarca undrade, om detta kunde vara
döden, ty den väckte ingen ängslan och såg ej ut som
ett spöke eller en bödel. Fastmer var det som en vacker
drömbild från Hellas. Och då återtog Laura med ett
himmelskt löje:
“Din sång det är som honom så förvandlat.“
Det är också denna trosvisshet som gaf skalden någon
tröst i den bittra sorgen öfver sångerskan Kalaéovås
plötsliga död (XXXIV). Själf är han .fången i tvifvel om
skapelsens mening, då ett så rikt, ungt lif skonlöst bry tes i
sin första blomning; men han vet, att hon har det tryggt
och god t. Man läse blott tionde sången i den första cykeln:
Där vi oss ängsla djupt i sorg,
har hennes tro sin sälla borg.
Där vi med skräck i djupet spana,
går uppåt hennes trygga bana.
Där vi i natt och mörker bo,
hon småler i sin ljusa tro.
Vi törnen ha — hon rosor fått.
Att tro — o trefaldt sälla lott!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
