Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Andra kapitlet. Faust-tanken - 3. Gud och kristendom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I denna Memnons sång på ökensand
det svunna paradisets harpor ljödo
och med sin harmoni åt pilten bjödo
en hälsning från hans barndoms ursprungsland:
“Med arla daggen kommer nyfödd tid
till jorden. Du, som hvilar vid mitt sköte —
hell dig! Med dig går människan till möte
sin frälsnings källa, salighet och frid.
“Men tag farväl af egen frid och ro!
Att skapa andras skall din uppgift vara.
Gack hän till kors, till lidande och fara,
att lysa världen med din kraft och tro!
“O natt! O natt! Drag bort ditt mörka flor!
Halleluja! Jag ljusets ankomst bådar.
För sista gången solens sken jag skådar,
men mänskligheten i min stämma bor.“
Då sfinxen tystnat, solen glödde re’n,
och Josef sig till fortsatt vandring redde.
Med undran sågo de den glans, som tedde v
sig hos den lille och i löjet sken.
Full af djup psykologi är dikten “Föregångaren“
(LVIII), som närmast berör Johannes Döparen. Denne hade
såsom barn lekt med Jesus och kunde ej glömma den milde,
tålige ynglingen, så olik alla andra. Och åter en gång
“de stodo båda två inför hvarandra,
som när de lekt med lammen uti lunden.
En enda blick — de känt igen hvarandra.
Den blonde ynglingen steg upp ur vattnet
som evig segrare. Men den, som döpte,
för honom skälfde ..."
Då Johannes i sin ödmjukhet blott ville gälla for Jesu
föregångare, frästades han af satan: “H varför han och
icke du?“ Men Johannes motstod:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
