Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tredje kapitlet. Vrchlickýs episka diktning - 1. Antiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stå upp igen. I “Pans uppvaknande“ *) (XIX) har han
med sin flöjt somnat i skogen, då Zevs’ sista altare förstördes,
och då lundar och älfvar genljödo af dryaders, nymfers
och oreaders suckar. En gång vaknade han dock upp af
fågelkvitter och vårlig doft. Berusad däraf, började han
själf sjunga, och Eko upprepade hans ord:
J ! r
“Du, gamla moder, vet ej af förändring.
Som förr, åt fåglarna du bygger nästen . . .
Han kom till en förfallen byggnad med utsinad fontän
och öfvervuxen pelarhall, likasom Hilarion vid slutet af
sin lifsvandring. Det var ett gammalt gotiskt tempel.
Där började han spela med underbar värkan. Pelarna föllo
ned, och Maria Magdalenas nakna bild log mot honom.
Men i det. högsta hvalfvet skymtade något hvitt — det
var orgelns ande, som ville häjda honom. Men
“Pan förde åter flöjten till sin mun.
Nu var det dock ej längre blott en visa;
det var orkanens brus, som ljöd däri,
och vatten, skogar, himlens moln och stjärnor
nu fingo stämmor. Orgelns svaga ton
försvann däri som droppen uti liafvet.
Med ens för flöjtens jättelika dån
sjönk altarhvalfvet in och gick i spillror,
och solnedgångens guld som flammor brann.
Då Pan gick ut, låg klostret i ruiner,
som i en skrud af grönt och mossa väfdes.
Pan gick med morgonlöje på sin läpp
och blicken full af sommarnattens stjärnor.“
Afven Faustulus (XXXV), Fausts och Gretchens son,
hade ju, såsom vi sett, råkat ut för ett liknande äfventyr
i sin kyrka. Men hvad som lyckas en gud, lyckas ej för
de dödlige, och Faustulus måste själf plikta med sitt lif.
*) Diktens tankegång erinrar om det vackra slutkapitlet i
Merez-kovskijs “Julianus Apostata“. Öfriga “Pair-dikter, som jag noterat, äro:
“Pan“ och “Genklangen“ i V,
och “Näckrosen“ i XXXVIII.
‘Pan“ i XI, “Antikt fäs t k väde“ i XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
