Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Jernbäraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Tyst bror,” afbröt honom Jäger; ”endast du
Axelson, kan hitta på något sätt att hjelpa oss ur
klämman — jag bedyrar på min heder, att vi utsättas
för många ledsamheter, om vi måste parera Polisen!”
”Det finnes blott ett enda medel att komma
härifrån,” svarade jernbäraren, ”och den kurn duger
nog, så vida ni inte är lika rädda om skinnet som
om anseendet.”
”Och detta medel?" IVågade Jäger och Dahl på
en gång.
Jerbäraren svarade ej, utan tog sin mössa,
tryckte den djupt ner i pannan, gaf en vink att följa sig
åt de öfriga och kastade upp dörren, hvarefter han
störtade midt bland de kämpande och öppnade väg för
sig och sina följeslagare.
Käppar, stolskarmar och sablar hveno kring
deras hufvuden; men ingenting hejdade jättens steg,
under det jernbärarearmarna sväfvade som skyddsenglar
öfver Dahls och Jägers hufvuden.
Liksom det stolta krigsskeppet reser sin fasta
byggnad öfver de oroliga hafsvågorna, höjde jätten
sig öfver den våldsamma trängseln och de hotande
dråpslagen, och hur det gick, så kom skeppet
lyckligen i hamnen och de båda jullarna med. Utkomne
på gatan, hörde de ännu dånet af slag och
förbannelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
