Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXVII. Jesus botar en månadsrasande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
617
JESTJ LIF.
648
fradga och gnisslar med tänderna och
förtvinar; och jag sade till dina lärjungar, att
de skulle utdrifva houom, och de förmådde
icke».
Jesus upprördes djupt af hvad han såg
och hörde. »O du otrogna och vrånga slägte»,
utbrast han, »hum länge skall jag vara med
eder, huru länge skall jag lida eder?» Dessa
vemodiga och bestraffande ord tyckas hafva
afsett alla — den ytliga, skådelystna
folkhopen, de illvillige skriftlärde och de
klentrogne lärjungarne. Och Jesus tillade: »fören
honom hit till mig».
Den arme ynglingen fördes fram, och
knappast hade han fått syn på Jesus, förrän
han greps af ett nytt anfall af sin sjukdom.
Han föll till marken under de häftigaste
krampryckningar, han vältrade sig och
tuggade fradga. Det var den svåraste form af
Nfa]landesot, för hvilken man hittills påkallat
vår frälsares barmhertiga hjelp.
Kristus gjorde ett kort uppehåll, innan
han skred till handling. Han ville, att folket
skulle få ett rätt djupt intryck af det
fasansfulla i detta uppträde, och att det icke skulle
tillskrifva honom skulden för hans lärjungars
bristande förmåga att bringa hjelp. På samma
gång ville han uppväcka, pröfva och befästa
den bedröfvade faderns tro.
»Huru länge är det, som det så varit
med honom?»
»Ifrån barndomen; och han har ofta
kastat honom både i eld och i vatten för
att förgöra honom; men. om du förmår något,
så varkunna dig öfver oss och hjelp oss.»
»Om du förmår?»* svarade Jesus honom
med hans egna ord; »allt är möjligt för
den, som tror.»
Och nu utbrast den änne, bedröfvade
fadern i det rop, som sedan dess uppstigit
ur millioners hjertan, och som särskildt i
en tid, som i likhet med den närvarande är
»fattig på tro och dock förfårad öfver sina
egna tvifvel», är egnadt att väcka genljud
inom allt vidsträcktare kretsar — det ropet
nämligen: »Herre, jag tror, hjelp du min
otro.»
Under detta korta samtal hade emellertid
folket samlat sig i allt tätare skaror omkring
dem. »Och när Jesus såg, att folket lopp
till, näpste han den orene anden och sade
till honom: du stumme och döfve ande, jag
bjuder dig,, gäck ut ifrån honom och gäck
icke mer härefter in i honom. Då ropade
han och slet honom häftigt och gick ut, och
han vardt såsom ett lik, så att månge sade,
att han var död. Men Jesus tog honom vid
handen, uppreste honom, och han stod upp.»
Vår frälsare hade gifvit sina lärjungar
magt att utdrifva djeflar, och denna magt
hade äfven blifvit utöfvad i hans namn af
någre, som icke tillhörde hans egentlige
lärjungars, krets (jfr Marc. 9: 38). Deras försök
i denna väg hade aldrig tillförene misslyckats.
Icke underligt derföre, att de nu begagnade
sig af första lägliga tillfälle för att fråga
honom om orsaken till sitt nederlag. Han
svarade dem öppet och oförbehållsamt, att
det var för deras otros skull, som de fått
lida detta nederlag. Men på samma gång
begagnade han sig ock af detta tillfälle för
att meddela dem tvenne stora lärdomar;
den ena, att det gifves former af fysiskt och
moraliskt ondt, som äro af så svår beskaffen^
het och så djupt inrotade, att de endast
kunna häfvas genom bön i förening med den
sjelfförsakelse och själstukt, som i det
lekamliga fastandet finner sitt kraftigaste och mest
* Pefcta tyckes vara meningen af uttrycket Marc. 9: 23.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
