Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXVII. Jesus botar en månadsrasande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
849
37. JESUS B O TAK EN 5IÅNADSRA8ANDE
650
betecknande uttryck; den andra, att allt är
möjligt för den, som eger tron. Hade de
blott tron, vore den än icke större än ett
senapskorn, så skulle de kunna säga till
sjelfva Hermon: »bäf dig upp och kasta dig
i hafvet», och det skulle ske*.
Jesus hade nu kommit till det heliga
landets nordligaste gräns och begynte vända
sina steg hemåt. Vi se af framställningen
hos Marcus, att hans vandring skedde
hemligt, och att han så mycket som möjligt
undvek de stora vägarne, i det hau färdades
genom Öfra Galileens berg och dalar till
landet vester om Jordan. Hans ändamål
var icke längre att undervisa folket, som nu
en gång för alla låtit sig förleda att
förkasta honom, han ville fast hellre fortsätta
den andra och icke mindre maktpåliggande
delen af sin lifsuppgift, som bestod i
apost-larnes uppfostran. Och det ständigt
återkommande ämnet för hans undervisning var
nu hans förestående lidande, död och
uppståndelse. Men han talade för döfva öron;
uppfyllda af djupt inrotade fördomar,
förbi-sågo eller missförstådde de hans tydliga
förutsägelser och ville i sin klentrogna
skygghet icke begära vidare upplysning.
Det enda, som de verkligen tycktes fatta,
var, att någon sällsam och afgörande
tilldragelse i deras mästares lif, åtföljd af någon
det messianska rikets uppenbarelse, stod för
dörren; och denna tanke utöfvade
olyckligtvis på dem endast en sådan verkan, som
den icke borde utöfva. I stället för att
uppmuntra dem till sjelfförsakelse, väckte den
till lif deras slumrande äregirighet; i stället
för att befästa deras- kärlek och ödmjukhet,
upprörde den deras högmod och afund.
Under vägen — kanske emedan de
ihågkommo det företräde, som vid Hermon blifvit
visadt Petrus och de båda Zebedeisönerna
— tvistade de med hvarandra om »hvilken
som skulle vara den störste».
Vid detta tillfälle yttrade Kristus intet
med afseende på lärjnngarnes tvist. Han
ville, att deras egna samveten skulle aflägga
vittnesbörd om den dårskap och synd, till
hvilken de genom slika frågors uppkastande
gjorde sig skyldige. Först då de hade
uppnått Kapernaum och voro inne i huset,
frågade han dem: »hvarom disputeraden I
eder emellan, vid I gingen på vägen?»**
Men de kunde intet svara honom, ty de
blygdes. Då satte han sig ned och lärde
dem, såsom han så ofta det hade gjort, att
den, som vill vara den förste, måste blifva
den siste och allas tjenare, och att
ödmjukhet är den enda vägen till ära och herEghét.
Och för att ännu bättre för dem
åskådliggöra och hos dem inskärpa denna lärdom,
kallade han till sig ett litet barn, ställde
det midt ibland dem, slöt det i sin famn
och sade till dem, att om de icke blefve
ödmjuka såsom ett sådant litet barn, så
skulle de icke kunna ingå i himmelriket. De
skulle i detta afseende vara såsom barn i
verlden; den som mottoge ett sådant barn
i Kristi namn, han mottoge honom, han
mottoge ock Fadern, som honom hade sändt
Detta uttryck »i mitt namn» tyckes hafva
gifvit Johannes anledning att med en plötslig
förfrågan afbryta Jesu tal. De hade, sade
han, sett en man, som utdref djeflar i Kristi
namn; men då mannen icke följde dem, hade
* Att »försätta berg» var ibland judarne en vanlig beteckning för öfvervinnandet af stora,
häpnadsväckande svårigheter. En stor lärare kallades af rabbinerna en öker liårim, en »försättare af berg». «
** Jfr med afseende på det följande Matth. 18; 1—35; Marc. 9: 33—50; Lite. 9: 46—50.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
