Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXI. Korsfästelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1101
’61. KOBSIflSTELSEN.
1102
tjocknade hans förstånd eller förlamade hans
tunga. Häfderna veta att förtälja om
korsfäste män, hvilka under hela timmar, dem
de tillbragt på korset, gifvit luft åt sin sorg,
sin vrede eller sin förtviflan, allt beroende
på det sinnelag af ena eller andra slaget,
som varit för dem utmärkande. Om några
berättas det, att de i all sin hjelplöshet och
vaumagt dock hafva rasat som vilddjur och
spottat på sina fiender och öfvergjutit dem
med förbannelser och oqvädinsord; om andra,
att de ända till sitt sista andedrag hafva
uttryckligen protesterat emot orättvisan i
den dom, som drabbat dem; åter om andra,
att de i de mest bevekande ordalag tiggt
om barmhertighet och nåd; om en slutligen*,
egendomligt nog, att han från sitt kors
såsom från en talarestol hållit ett tal till sina
församlade landsmän och föreställt dem på
det allvarligaste deras laster och ondska.
Men, utom för att välsigna och uppmuntra,
att ingifva hopp och förtröstan hos nedslagne
och bedröfvade, talade Jesus icke ett ord.
Gent emot de förbigåendes, gent emot
presternas och sanhedristernas, soldaternas och
röfvarnes ondska iakttog han oafbrutet,
likasom under de föregående förhören, så ock
nu på korset den tystnad, hvilken bäst
anstod honom såsom konung.
Men denna tystnad i förening med den
korsfästes saktmodiga majestät och den
gudomliga helighet och oskuld, som likt en
herlig gloria kringstrålade honom, talade
bättre och väldigare, än några ord skulle
hafva förmått. Den tilltalade först en af de
med Jesus korsfäste röfvarne. Till en början
synes denne, enligt hvad vi ofvan på grund
af Matth. 27: 44 framhållit, hafva deltagit i
sin kamrats försmädelser. Men då dessa
* Bomilcar från Karthago (Justin. 22: 7).
öfvergingo till uppenbara hädelser, skilde
han sig ifrån honom för att efter eget
begrundande och under intrycket af Jesu
heliga väsen uttala ord, som voro af ett
alldeles motsatt skaplynne. Det är icke
osannolikt, att han förut vid något tillfälle sett och
hört Jesus, kanske också varit en af dessa
tusenden, som fått bevittna något af hans
underverk. I det arabiska evangeliet om
Jesu barndom berättas om honom, att han
burit namnet Dysmas, och att han under
Jesu föräldrars flykt till Egypten räddat
Maria och Kristusbarnet från en
öfverhängande fara. Dock är detta allt af legenden,
såsom i allmänhet på tämligen fri hand,
tecknade drag, för hvilka man förgäfves söker
efter några stöd i den historiskt gifna
verkligheten. Men ingenting talar emot det
antagandet, att han på Genezareths-slätten,
kanske från någon röfvarekula bland de vilda
klyftorna i »dufvornas dal», kan hafva slutit
sig till dessa skaror af publikaner och
syndare, som nalkades Jesus för att höra hans
ord. I sådant fall kunna ju de ord, hvilka
den store profeten från Nazareth då talade,
äfven hafva funnit något rum i hans hjerta
för att der slå rot i det förborgade; ty
hvarför skulle de alla hafva måst falla på
hälleberget? Just nu, i denna vanärans och dödens
stund, då han led det rättvisa straffet för sina
onda gerningar, framglänste hos honom en
gnista af tro och förtröstan. Likasom en
låga understundom flammar upp ur askan,
så uppflammade hos honom nu ur askan af
ett syndigt lif kärleken till hans Gud och
frälsare. Under alla de högljudda
smädelserna och skymfningarne omkring Jesu kors,
i hvilka de onda sinnena gifvit sig luft, hade
tydligen på djupet dolt sig en viss oro, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
