Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Islossningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
ISLOSSNINGEN.
som icke mera skulle hota henne och
hennes, offrade hon en skål af sin säd
på jorden, de feta sädeskorn hon
samlat året förut och tåligt gnuggat ur axen
mellan sina händer. Hon visste ingen
bättre gåfva, och då nu jorden hade
unnat dem eld så att hon åter kunde
baka bröd, så skulle den ha ett offer.
Det var så ringa att ingen fick se det,
men utan gåfva tyckte hon inte att
jorden skulle ligga i den ljusa natten. Vår
strödde sin säd på den nakna jorden,
skygg som en jungfru, och gick in då
det var gjordt.
Under sommarens lopp gick säden
upp och blef till en vacker åker. Detta
utlade Vår på det sättet att jorden i
stillhet tagit emot gåfvan, och hon blef
blossande varm af tacksamhet, då hon
fattade att den nu svarade genom att i
all stillhet gifva henne säden mångfaldig
tillbaka igen. Skulle hon plocka den,
var den åt henne? Helt säkert, ty hur
skulle det kunna gifvas åt en kvinna en
gåfva som hon icke i varm lydnad böjde
sig för? Vår tydde åkern som en stor,
oegennyttig kärleksförklaring, hvilken hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
