- Project Runeberg -  Poesi och prosa : efterlämnat /
109

(1944) [MARC] Author: Ragnar Jändel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Noveller, skisser, fragment - Självbiografiskt fragment, avsett att inleda en fortsättning av ”Barndomstid”

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

inte se riktigt för sin längtan och oro. Silleån — nej, det
kommer annat: Motala ström, Dalälven. Och det blir i dag;
och en dag är ju inte lång, den brukar gå så fort.

Det blir mörkare, han far genom stora granskogar. Det
är redan annat. De stora skogarnas land. Vidderna. Han är
i Småland nu. Tåget rusar i väg.

Men det är dock en svår ängslan i honom och den växer
och börjar få övertag. Han ser för sig backen upp på
Malmen, stugan och de små stigarna kring den. Den ligger i ett
lugn som är bortanför allting. Man kan tänka där bäst man
vill, ingen stör eller ställer några krav på honom,
fjorton-åringen. Man kunde gå med sina hemligheter där, så länge
man ville, tills man var riktigt färdig... Man kunde äta ett
mål mat eller låta bli att äta, det gjorde ingenting, när man
var så väl i fred... Man kunde leka så barnsliga lekar man
ville. Och bortom äppelträdet, i gräset, var alldeles fullt med
maskrosor.

Nu går mor där, han ser henne så väl för sig. Hon går till
vedbacken och samlar ris och pinnar i förklädet, hon hänger
ut tvätt mellan syrénträdet och apeln. Hon går där ut och in
och småpratar ibland för sig själv som hon brukar göra, men
hon är rätt blek och litet blå om de tunna läpparna. Och
ibland ställer hon sig att titta åt något håll, som om hon stod
och lyssnade. Han vet vad hon tänker: Ivar! Är det åt det
hållet han far? Är han långt uppåt landet nu? När hon
går in ser hon mycket tankfull och ensam ut.

Han minns hur det var i går — det var en svår dag.
Modern gick och plockade fram det han skulle ha med sig och
han packade ner det i lådor och paket; det var inte mycket
— ett par omgångar underkläder, näsdukar och sådant och
så en del papper, hans "dikter" och några tidningar.

•103

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:41:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jrpoesi/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free