Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innerlig och ekot från de höga stenhusen i grannskapet
gaf svar.
För sin villighet att sjunga blef han ofantligt
anlitad. Alla andra sångare gjorde sig alltid rara, än
af det ena skälet än af det andra och i grunden hade
de intet skäl alls, men Ben sade aldrig nej. Och det
gaf honom anseende långt utom sångarkretsarna. I
allmänhet dömde man i kamratlifvet allt hvad
sångare hette mer än strängt, såsom det mest egenkära
koketta sällskap som fans till. Och bland Bens
hundratal bröder fans det dem, som sade honom helt högt
att han var en för präktig pojke för att höra till det
tarfliga sångarskrået. Men det fäste han sig icke vid,
sjöng blott vidare ogenerad och glad, under båda sina
första terminer vid universitetet, utan att just
reflektera öfver att han var inne i hufvudstaden för att
sköta sina studier. Och de blefvo nog skötta
derefter.
Engång, under ett anfall af envis heshet och
medföljande dåligt lynne, slog han sig dock ned och
läste. Derefter gick han upp till en teologieprofessor
och tenterade lilla teologen; — det var allt han gjorde
i studieväg. I sina bref höll pappa ej heller så strängt
efter honom. — Pojken må nu rasa litet, — han har
tid nog qvar till studier, tänkte gubben och sände
honom pengar, ganska tillräckligt för alla löpande
behof till en början, och behöfde han mera så fick
han låna.
En morgon kom postiljonen med ett bref från
hemmet till Ben. Han sökte fåfängt i sina fickor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
