Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter den slant brefbäraren skulle få. Absolut tomhet.
Han ringde på tjenstejungfrun och bad henne betala
postiljonen, — rösten lät litet generad. Så satte han
sig ned och funderade. Det bar sig inte att vara
utan pengar.
Men han var skyldig småsummor till höger och
venster förut, åt alla sina närmaste bekanta. Först
om ett par veckor skulle han få sin vanliga
månadsremissa från fadren. Och då kom han att tänka på
Syberg.
De hade inte träffats stort under senare tiden,
allt sedan Bens succès som tenorsångare. Förut
brukade Syberg komma upp till honom, men det hade
nu icke inträffat på mera än en månad. Hvarför? —
han var väl icke ledsen? Det kunde Ben icke tro,
han visste alls icke med sig att han sårat Syberg. Nej,
han måste gå till honom genast, — han var en dålig
vän som så öfvergifvit den, hvilken helt nyligen ännu
delat alla hans hemligaste tankar.
Syberg satt hemma och hängde öfver boken som
alltid på förmiddagarna, när han icke var på
föreläsningar.
— Åh, se på dig, sade han helt gladt när Ben
steg in.
— Ja, jag tyckte vi någongång kunde råkas, —
du söker aldrig upp mig numera. —
— Inte du mig heller.
— Nå ser du... du vet... jag har så förbannadt
mångt och mycket...
— Ja, jag vet — men sitt nu ner ändå!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
