Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betlehems barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTUSLEGENDER
Medan han ännu stod och såg efter de båda vandrarna,
hörde han höga rop uppifrån gatan. Det var Voltigius och
några av hans män, som kommo springande.
— Hejda dem! ropade de. Stäng porten för dem! Låt dem
inte undkomma!
Och när de hunno fram till krigsknekten, berättade de, att
de hade funnit den undkonme piltens spår. De hade nu sökt
honom i hans hem, men då var han åter undflydd. De hade
sett hans föräldrar skynda bort med honom. Fadern var en
stark, gråskäggig man, som bar en yxa, modern var en
högväxt kvinna, som höll barnet dolt under den uppkastade
klädnaden.
I samma ögonblick Voltigius berättade detta, kom en
beduin ridande in genom porten på en god häst.
Krigsknekten rusade utan ett ord bort till ryttaren. Han ryckte
honom våldsamt ner av hästen, kastade honom till marken,
och med ett språng var han själv uppe i sadeln och jagade
åstad bortåt vägen.
Ett par dagar därefter red krigsknekten fram genom den
förfärliga bergöken, som uppfyller södra delen av Judeen.
Han förföljde alltjämt de tre flyktingarna från Betlehem,
och han var utom sig över att denna fruktlösa jakt aldrig
tog ett slut.
— Det ser sannerligen ut, som om dessa människor skulle
ha förmåga att sjunka ner i jorden, sade han knotande. Hur
många gånger har jag inte under dessa dagar varit dem så
nära, att jag just ämnat slunga mitt spjut efter barnet, och
likväl har de undkommit mig! Jag börjar tro, att jag aldrig
ska hinna dem.
Han kände sig modlös, likt en, som tror sig märka, att
han kämpar mot något övermäktigt. Han frågade sig om det
kunde vara möjligt, att gudarna beskyddade dessa
människor mot honom.
— Det är fåfäng möda. Låt mig vända om, innan jag
förgås av hunger och törst i detta ödsliga land! sade han
gång på gång till sig själv.
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
