Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betlehems barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BETLEHEMS BARN
Men då greps han av fruktan för det, som kunde möta
honom vid hemkomsten, om han vände om med oförrättat
ärende. Det var han, som redan tvenne gånger hade låtit
barnet undkomma. Det var inte troligt, att varken Voltigius
eller Herodes skulle förlåta honom något sådant.
— Så länge som Herodes vet, att ett av Betlehems barn
ännu lever, ska han alltjämt lida av samma ängslan, sade
krigsknekten. Det troligaste är, att han ska söka lindra sina
kval genom att hänga opp mig på korset.
Det var en het middagsstund, och han led förfärligt av att
rida fram i denna trädlösa bergstrakt på en väg, som
slingrade sig i djupa dalklyftor, där inte en vind rörde sig. Både
häst och ryttare voro färdiga att störta.
Sedan flera timmar hade krigsknekten förlorat varje spår
av de flyende, och han kände sig mer modlös än någonsin.
"Jag måste uppge det", tänkte han. "Sannerligen jag tror,
att det lönar mödan att vidare förfölja dem. De måste ändå
förgås i denna förskräckliga ödemark."
Då han tänkte så, varseblev han i en klippvägg, som reste
sig nära vägen, den välvda ingången till en grotta.
Han styrde genast sin häst fram till grottöppningen. "Jag
vill vila ut en stund i den svala klipphålan", tänkte han.
"Kanske att jag sedan kan börja förföljandet med förnyad
kraft."
När han skulle gå in i grottan, överraskades han av något
märkligt. På var sin sida om ingången växte tvenne sköna
liljestånd. De stodo där höga och raka, fullsatta av blommor.
De utsände en berusande honungsdoft, och en mängd bin
surrade omkring dem.
Det var en så ovanlig syn i denna öken, att krigsknekten
företog sig något utomordentligt. Han bröt av en stor, vit
blomma och tog den med sig in i klipphålan.
Grottan var varken djup eller mörk, och så snart han
trädde in under dess valv, såg han, att där inne redan funnos
trenne vandrare. Det var en man, en kvinna och ett barn,
som lågo utsträckta på marken, försänkta i djup sömn.
Krigsknekten hade aldrig känt sitt hjärta bulta så som
vid denna syn. Detta var just de tre flyktingar, som han så
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
