Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
pojkar ha åter varit litet uppsluppna, men herr
studenten är själv skuld till det, ty —
— Tyst, tyst, avbröt arkivarien den gamle, jag
känner de skälmarna, men ni skulle hålla bättre
ordning på dem, min vän! — Nu gå vi vidare,
herr Anselmus!
Arkivarien skyndade genom många sällsamt
utstyrda gemak, så att studenten knappast kunde
följa honom och hinna kasta en blick på det
glänsande, egendomligt formade bohaget och .alla
de andra obekanta föremålen, varmed rummen
voro överfulla. Äntligen inträdde de i ett stort
rum, där arkivarien blev stående med blicken
riktad mot höjden, och Anselmus fick tid; att njuta
av anblicken av den enastående skönhet, som
denna sal erbjöd. Mot de asurblå väggarna
avtecknade sig de guldbruna stammarna på de höga
palmträden, som välvde sina smaragdglänsande
blad ända upp mot taket. I rummets mitt vilade
på tre mörka egyptiska bronslejon en
porfyr-platta, på vilken stod en gyllene kruka, varifrån
Anselmus, då han fick syn på den, icke kunde
taga sina ögon. Det var, som om allahanda
gestalter i tusen skimrande reflexer svävat på dess
blankpolerade guldyta — flera gånger såg han
sig själv med längtansfull utbredda armar —
ack, det var .under fläderträdet — Serpentina
slingrade upp och ned och såg på honom med sina
ljuva ögon. Anselmus blev utom sig av
hänryckning. — Serpentina — Serpentina! skrek han
5. — Hoffmann, Den gyllene krukan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
