Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Uppgiften - I. Vanekristendom och kristna vanor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liv är i regel icke så starkt, att han kan låta den egna lusten bli
utslagsgivande. Vore den kristna människan idel ande, skulle detta vara möjligt.
Men nu har hon att kämpa med en köttslig och motspänstig natur. Vilja
vi vara ärliga, måste vi nog erkänna, att vi icke alltid med glädje gå i
kyrkan eller till Ordets läsning. Därför behöva vi stödet av fasta
ordningar. De äro själva ryggraden i kristendomslivet. Vanan kan bli något
av en andra natur. Den, som från tidiga år blivit van att gå i kyrkan,
kan icke stanna hemma utan att känna ett nästan fysiskt obehag, ett
sällsamt illamående. Vi behöva verkligen taga vanan till hjälp för att
övervinna vår olust och nyckfullhet. Många av oss hålla före, att något
av det bästa vi inhämtade i barndomen var vanan att gå i kyrkan. Man
kan också tryggt säga, att där kyrkogången icke blir en vana, vissnar
den ned. Beder man icke på bestämda tider, blir det mestadels
ingen bön alls. Valet står innerst icke mellan ett kristet liv med eller utan
kristna vanor utan mellan kristna vanor och ett bortdöende
kristendomsliv. Utan fasta former blir kristendomen, för att använda ett ord av
Strindberg, "bara vattvälling". Att vara infogad i ett ordnat sammanhang
skänker även en säregen trygghet. Det ligger en sanning i det chockerande
påståendet: "Traditioner, vanor, beteendemönster ge säkerligen större
stadga åt en människas livsföring än en livsåskådning gör."2 Med rätta
har det sagts: "Den som sår en vana, skördar en karaktär." Den nutida
kristendomens brist på fasthet och målmedvetenhet har säkerligen delvis
sin grund i den kristna sedens förfall.
Skänker sedvänjan stadga, så är den även ägnad att förstärka de
religiösa intrycken. Ett liv, som icke får taga sig uttryck, förkväves. Men
ett liv, som får yttra sig, växer sig allt starkare. Samtidigt som man
måste ställa sig avvisande till behaviorismen, som sätter likhetstecken
mellan själsliv och beteende och i själsrörelserna närmast ser reflexer
av fysiska retningar, måste man erkänna det nära samspelet mellan ande
och kropp. Liksom det inre avspeglar sig i det yttre, så återverkar även
det yttre på det inre. Om jag låter min inre längtan få en utlösning t. ex.
i kyrkogång, får denna längtan en ny makt över mig. Jag blir djupare
engagerad, och det blir lättare att en annan gång gå i kyrkan. Och ju
mera seden blir ett adekvat uttryck för det inre, desto större inverkan
får den. Det t kristna seden kan även hjälpa kristendomslivet att
övervintra under svåra tider. Det skulle vara en oerhörd försummelse att icke
taga denna sedens makt i anspråk för det kristna livets stärkande.
Aposteln vet vad han talar om, när han säger: Öva dig själv i gudsfruktan
(1 Tim. 4:7).
285’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
