Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Uppgiften - II. Den kyrkliga sedens förnyelse - 2. Vägar vi ha att gå - 2) Konkreta uppgifter - a) Gudstjänstlivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nattvard icke kan firas i högmässan på högtidsdagarna, erbjuda särskilt
ottesångerna lämpliga nattvardstillfällen.
Under senare tid har en allt starkare strävan gjort sig förnimbar att
förlägga nattvarden till dess gamla plats i högmässan. Aldrig framträder
nattvardens karaktär av församlingshandling så tydligt som i högmässans
sammanhang. Den omständigheten, att i de stora församlingarna i Västerås
stift nattvard firades i högmässan varje söndag ända långt inpå
1800-talet, borde underlätta ett ökat nattvardsfirande just i den gudstjänst, där
nattvarden från början hörde hemma.
Men helt visst har även nattvardens förläggande till högmässan sina
komplikationer. Mångenstädes har det visat sig, att gudstjänsterna bli
mindre talrikt besökta vid de tillfällen, då nattvard firas. Jämte en viss
skygg undran inför sakramentet verkar gudstjänstens ökade längd
avskräckande. Av de närvarande lämna många kyrkan efter predikan.
Detta förhållande aktualiserar den grannlaga frågan om skriftande i
högmässan. Möjligheten att infoga skriftermålet i högmässans ram har
haft stor betydelse för nattvardsfirandet. Man kan rent av säga, att
denna möjlighet i stor utsträckning har räddat nattvarden i högmässan.
På de flesta håll, i synnerhet i städerna, är det numera omöjligt att hålla
särskilt skriftermål före gudstjänsten. Men samtidigt har man en känsla
av, att frågan om skriftermålet i högmässan ännu icke fått sin slutgiltiga
lösning. Särskilt har skriftetalet blivit ett problem. Blir det för långt,
förlänges gudstjänsten på ett ödesdigert sätt, blir det alltför kort, kan
man knappast tala om skriftande i gammaldags mening. I båda fallen
kommer ofta ett visst jäkt att prägla skriftermålet. Därtill kan läggas,
att den nuvarande anordningen på ett opsykologiskt sätt skiljer skriftermål
och nattvardsfirande.
Av de många förslag till lösning av dessa svårigheter, som framförts,
synas särskilt två förtjäna beaktande. Det ena innebär, att skriftetalet vid
behov skulle kunna ersättas av en formulerad nattvardsförmaning, och att
det egentliga skriftandet skulle förläggas till särskilda
nattvardsgudstjänster. Det andra förslaget, som framförts av biskop Cullberg, går i
motsatt riktning. Enligt detta skulle predikan i högmässan vid ett begränsat
antal tillfällen kunna utgå och ersättas av en skriftpredikan från
predikstolen vid högmässans början. Efter skriftetalet skulle följa en psalm
och högmässa i vanlig ordning, varvid dock predikan och den allmänna
kyrkobönen skulle utfalla. Utrymmet medgiver icke ett närmare ingående
på dessa liturgiska spörmål. Det som gör, att man trots alla betänkligheter
måste anse en förändring i den ena eller andra riktningen nödvändig, är
20
305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
