Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Några minnen från den enskilda själavården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
Därpå slöt jag mina ögon och började bedja. Det
var en dyrbar stund. Jag kände så mycket för den
döende unge mannen och för hans föräldrar och syskon,
som voro samlade omkring hans dödsbädd, och jag
kände med trons fulla visshet, att han var midt ibland
oss, som borttagit världens synd och därmed afbrutit
dödens udd. Mitt hjärta fylldes af segervisshet och
af onämnbar fröjd öfver att vi äga en sådan Frälsare,
som kan rädda människor ännu i elfte timmen af deras
lefnadsdag och rycka dem som bränder ur elden. En
sann och verklig omvändelse är aldrig för sen, den kan
ske äfven i sista ögonblicket. När jag slutat bedja
och såg upp på den döende, var ansiktsuttrycket
alldeles förändradt. Oron var borta, och en stilla frid
tycktes hvila öfver honom. Han såg på sin moder och
sade med alldeles lugn, ja nästan glad stämma:
»Farväl, mamma!» Detsamma sade han till sin far och
sina systrar.
Han ville därpå, att jag skulle ännu säga honom
några skriftens ord. När vi samspråkat en stund, togo
vi ett hjärtligt farväl af hvarandra, och sedan såg jag
honom aldrig mer, ty han afsomnade omkring en timme
efter det vi skilts’ åt.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
