- Project Runeberg -  John Finkelman /
87

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Man är vaken på Solanobryggan hela natten. Där
finns järn vägskarlar. De kunna höra och komma ut
i en båt och rädda dig, och du vill ju inte bli räddad?»
Nej, det ville jag inte. Vad? Berövas min
hjältedöd? Aldrig! Och jag låg på ryggen i stjärnljuset’
och såg de kända ljusen på bryggan glida bort, rödt,
grönt och vitt, och jag bjöd dem alla ett sorgset,
sentimentalt farväl.

När jag väl kommit klar midt ute i strömmen,
började jag sjunga på nytt. Ibland sam jag några tag,
men för det mesta nöjde jag mig med att flyta och
drömma långa, druckna drömmar. Innan dagen
började gry, hade det kalla vattnet och de långa timmarna
gjort mig tillräckligt nykter för att börja undra var jag
egentligen befann mig och om inte tidvattnet, när
det vände sig, skulle få tag i mig och föra mig tillbaka,
innan jag drivit ut i San Pabloviken.

Så började jag märka, att jag var mycket trött och
att jag frös, att jag var fullkomligt nykter och inte
alls ville drunkna. Jag kunde urskilja
Selby-smält-ugnarnas skorstenar på Contra Costa-stranden och
fyren på Mare Island. Jag började simma mot Solano,
men var för trött och genomfrusen, så att det gick
mycket långsamt. Jag uppgav försöket och lade
mig att flyta igen med ett simtag då och då för att
hålla balansen i tidvattnet, som började öka farten
på ytan. Och jag kände mig rädd. Nu var jag
nykter och ville inte dö. Jag upptäckte plötsligt flera
tjog skäl för att leva. Och ju flera jag fann på, desto
sannolikare tycktes det att jag i alla fall skulle drunkna.

När jag varit i vattnet fyra timmar, fann dagsljuset
mig i ytterst medtaget tillstånd i vågorna under Mare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free