Om morgonen, helt tidigt, af jagtsignalen väckt,
Knappt prinsen hunnit öppna sänggardinen,
Så komma af sig sjelfva marscherande helt käckt
Hans fogelbössa först, och se’n karbinen;
Och samma hvita händer, som togo gästen mot,
De kläda honom nu ifrån hufvud och till fot
Uti en jagtdrägt, röd, med guldgaloner. De föra honom sedan på slottets borggård ned
Fram till en häst, hvars hofvar marken skrapa;
Den hvita kattan också på jagten följer med,
Hon rider på en grant uppbetslad apa;
Men omkring dem församlar sig nu en väldig skock
Af väl fem hundra kattor, som skola jaga ock;
En dylik jagt har prinsen aldrig skådat. Väl blåses det signaler att jagten börja skall,
Men prinsen icke alls behöfver jaga;
Fem hundra kattor hinna väl med i alla fall
Ett par tjog harar innan qvällen taga;
Och prinsen, fastän eljest bekant som skicklig skytt,
Fann detta sätt att jaga så eget och så nytt,
Att han förblef åskådare allenast. Så flydde denna dagen, och när den nästa kom,
Ett annat nöje kattorna upptänkte,
Och prinsen glömde bort att till hemmet vända om,
På rike och på krona han ej tänkte;
Han trifdes här så väl i de gyllene gemak,
Och snart bland våra kattor det var en afgjord sak,
Att prinsen skulle stanna för beständigt. Och sjelfva hvita kattan — hvem skulle väl det trott?
Hon blef hans allra käraste väninna;
Rätt snart han hela året i slottet hade bott
Och aldrig tiden långsam kunnat finna.
Ty kattan var en dam utaf allra bästa ton.
Och hon förstod att föra en fin konversation
Och dertill gaf hon ståtliga supéer. En dag, om kattans hals fick han se en medaljong
Och deri ett porträtt, som var hans eget.
”Ja, den historien skall jag berätta dig en gång,"
Den hvita kattan sade, smått förläget.
”Men säg mig nu, hur var det? En hund du skulle ha
Att visa för din pappa?" — "Förr’n året lyktat, ja,
Men derpå aldrig mera nu jag tänker.” |
