Kors”, sade kattan, ”du skall väl också vara med,
Du har ju rätt till riket som de andra;
Du vet väl att en hvar är sin egen lyckas smed,
Och ett försök — det kan ju ingen klandra!
Se här har du ett ollon: det skall du knäcka då,
När inför eder konung ni allesamman stå,
Så får du se hvad deraf sedan blifver.” Så sagdt, så gjordt; vår prins inför gamla kungen står
Med ollonet i handen, väl bevaradt;
Ej mycken framgång just af sitt äfventyr han spår,
Och tänker att han resan kunde sparat,
Helst när hans begge bröder nu framför tronen gå
Och visa ett par hundar, mer än otroligt små,
Med halsband af juveler och koraller. Nu knäcker han sitt ollon, och — hast du mir gesehn!
Hvad ingen menska väl sig förestälde!
Derur då springer genast ett djur på fyra ben,
En hund, en riktig liten hund, som skälde!
Och tänk, han var så liten, att genom kungens ring
Han hoppar fram och åter så lätt som ingenting,
Och kronan så den yngste prinsen vunnit. Men kungen börjar mumla, att något återstår,
Att än ett prof det kunde nog behöfvas.
”Ty ej så lätt,” han sade, ”man sig en krona får;
Dertill behöfver annan idrott öfvas.
Den af er, som kan skaffa mig inom natt och år
Fem hundra alnar kammarduk, som genom ögat går
Af denna nål, skall kronan få och spiran.” Vår prins ej mycket länge funderar häruppå;
Han genast sig till kattans slott begifver,
Och mötes der med glädje af alla kattor små.
Och hur det gått med riket, strax beskrifver,
Och undrar hvar det fins någon kammarduk så fin —
"Jo,” säger kattan, ”här växer allra bästa lin,
Och mina tärnor, de förstå att spinna. Var bara lugn, min prins, ty när dagen inne är,
Att skaffa kammarduk jag mig förbinder,
Igenom hvarje nålsöga, man kan visa der,
Den dragas kunna skall förutan hinder.”
Och prinsen strax sig lugnade, allt uppå kattans ord,
Och red och drack och jagade och åt vid hennes bord.
Allt mer och mer förtjust i sin värdinna. |
